Met ingenting hjelpte. Min hustru endast I skakade på hufvudet och såg rakt fram för ; Isig, liksom sökte hon någon lösning på frå sgan i det tömma litet D3 föreslog jag life, att hon skulle läsa något intressant. Hvad har du att läsa, min vän? frågade jag. Jag har nyss läst senaste häftet af Tidskrift Hör, homme, storadö hän. Jag skrältade åt Jheiines något ovanliga lektyr och bad henne läsa den nya öfversättningen af Monte-Chrij L NW ER sto, charmant bok. Hon ville icke höra talas om Monte-Christo; Jag Hörladö nia situation Mindre angenam. Hvilka kapriser! tänkte jag. Har du ingenting anInat att göra, så kan du ju låta lilla Jacquette Ikomma in en stund och leka med dig, föreIslog jag derefter. Du vet att jag icke tytIker em ätt hårnängen epringer i dön Här I böra hålla sig i lilla rummet åt gården. Men Inu går jag tillbaka till Sällskapet, sade jag, och så gick jag. Ett litet parti väntade på mig:s so . Nå frågade vi; då han stannade i sin framställning och drog efter andan med en djup suck. När märkte ni första symptoI merna? Hittills ha vi just ieke kunnat finna något särdeles galet lös eder fri sicke det! Nej, nej, det kan jag väl ej heller begära af er. För mig är det deremot nu efteråt klart att det ej stod rätt till med min hustru redan på tisdagscftermiddagen. Det vär döck först nägöt, se: näre, som galgnskapetl utbröts Vänta skall ni få höra Jag kom något sent hem och såg ej min hustru f n på onsdagsmorgonen. Hon satt då vid kaffebordet och hade Aftonbladet i hand: , I -Karl Atgusti utropade hon och en besynnerlig glans lyste i hennes ögon. Ni vet att hon annars har ganska vackra ögon, — Karl Angust, har du läst Aftonbladet för i går? Jag medgal att jar kastat em Wisk derpå som lästigast på Sällskapet, synnerligen för att se på utnämningarne, hvilka naturligtvis intressera mig. Har du läst den ledande artikeln? frågade hon, Jag skrattade åt frågan. Kanske ätt du läser ledande artiklar? spöfdo jag i min ofdning. Ton förklärade, att de ofta intresserade henne. Något sådant hade jag aldrig förr hört. Jag skrattade ej längre, ty jag böri jade finna saken bet ie. Ett fruntimmer, som läser sådana lär! Meapifson, inlug herräf, alt de artiklarne välicke äro skrifna för fruntimmer... Det står något om qvinnofrågan der, förklarade hon med en allt mer upprörd stämma, Jag kan ej neka till att jag utbrast något mindre artigt och mindre passande för en vetldsmån: Hvad tisan ansår dör frågan er fruntimnok? Ja, det sade jag, och det är också min uppriktiga mening, Men då skule ni ha sett min hustru. Hon talade först sakta och liksom med en viss räddhåga, men simåningom höjdes rösten och et hel ström Hök fråm mellan hennes läppar. Det skulle ha väbit Charmant, om det varit på teatern, till och med om det varit på en sällskapsteater och om min hustru der utfört en roll, Då hade äfven jas applåderats Min lutstitt har goda såfvor I det fallet. Men nu! I familjkretsen, vid kaffebordet! Hon hade, Gud hjelpe mig så visst, tror jag lärt sig hela artikeln ur det svenska Aftonbladet och det Korska Aftenbladet. Vet pi hvad hon sade? Nej, hvad var det? Jo, hon frågade mig slutligen om mina affärer. Det kom sig visst icke af misstroende, förklarade hon, rutan eldat är deltagande och för att hafva fullkomlig reda på husets ställning. Har man hört på sådan galenskap? Skulle jag, mannen i huset, familjens hufvud, behöfva göra reda för min j delen af våningen. Hon och hennes bonne affärsställning inför ett fruntimmer, söm lir gentliäg förstär i den vägen och som ej har behof af att förstå något? Och detta kan ske endast för att min hustru fört ett par hundratusen riksdaler i boet. När hon en gång blifvit vigd vid mig, är döt jujay och icke hon, som eger dessa pengar. Det är ju Klart. Hon gick så långt i sin galenskap, att hon bad att få med mig dela omsorgen om vår egendom och att få deltaga i hela det intellektitellä arbete, som egentligen håller vårt hus vid makt. Kan man tänka sig dylikt! Det skulle en qvinna kunna göra. Jag dyrkar min hustru och egnar henne, det kan jag försäkra er, mine herrar, en ridderlig tillgifvenhet. Hvarför förstört ett så vackert förhållande? Hvarför blandä prosa i poesiens skönaste nektar? Detskall aldrig ske, och det just för min hustrus egen skull. Aldrig skall detta eteriska väsende befatta sig med hvardagslifvets eländiga realism. Gör jag icke allt för henne? Får hon icke roa sig så mycket hon vill, gå på operan när som helst, se hvilka hon vill hemma hos sig, fara på visiter dagen i ända och läsa hvilka oskyldiga böcker som hon önskar? Men inga filosofiska afhandlingar, vågar jag tillägga. Det är dylika, som förderfya henne och oss samt utsätta samhället för de största vådor. Och jag har kommit hit, mine herrar, för att vänll gen anmoda er att ej längre skrifva upp: hetsande artiklar eller i edra spalter taga in galenskaper från andra länder. Det var ett olyckligt infall af er att införa norska Aftenbladets revolutionära uppsats förliden tisdag. Min hustru säger sig vilja föra ett annat lif än hittills. Hon påstår att qvinnorna äfven inom de högre klasserna kunna göra något nyttigare än hittills. Och så talar hon om lagens orättvisa mot den gifta qvinnan! Jo, det är vackert. Hvarthän skall detta leda? Men... vågade vi invända. Inga men, mine herrar! Saken är klar. Det är eder, lindrigast sagdt, obetänksamma artikel som förstört mitt husliga lugn och rjort min hustru dårhusmessio. Det är också