Aftonbladet – 5 februari 1872, sida 3

händt hennes husbonde, gjorde att alla föremål togo ett spöklikt utseende. Uppe på den öfra vägen hördes fasta, raska fotsteg, och Mary Barbers hjerta klappade af glädje; men det var ej hennex husbonde — det var doktor Priar som kom; de möttes just midt för inkörsporten till Beechhurst. Läkaren såg helt förvånad ut öfver att möta henne. Hvad ser jag?... Mary Barber! Hvad för er ut en sådan stund på dygnet? En kort förklaring följde; doktorn på sin sida, var på hemvägen från Den smygande Indianen, dit han några timmar förut blifvit kallad i gruflig brådska. Hvarför då i all verlden? frågade Mary Barber, hvem är der sjuk? Han berättade henne anledningen till sitt besök — åtminstone så vidt saken blifvit honom sjelf meddelad: Samma eftermiddag hade en vacker, ung qvinna trött af en lång vandring kommit fram till värdshuset och frågat efter Michael Geach, hvars hustru hon sade sig vara. Geach blef ursinnig af vrede, öfverhopade henne med smädelser och häftiga ord, emedan hon uppsökt honom, och befallde henne att genast gå sin väg. Hon vägrade och ett vildt gräl uppstod på värdshuset. Dels kraftlöshet af vandringen, dels sinnesrörelse till följd af grälet gjorde att den unga qvinnan sjuknade; symptomerna blefvo betänkliga, doktor Priar efterskickades och kom just lagom för att bistå henne, då hon skänkte verlden ett barn. Nå, jag må säga! utbrast Mary Barber, då läkaren talat till punkt. Geach? Geach? Det namnet har jag hört förut. Han är en af Blacks goda vänner, sade doktor Priar; som en lösdrifvare ser han ut, oss emellan sagdt, och muppehåller sig tidtals på värdshuset.