Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 2

voro vi; jag minns dessa rummen och flera af oss stodo här inne. Den enda hvars ansigte jag riktigt såg var Johanna; hon satt på trästolen vid bordet ute i köket, med händerna hopknäppta i sitt knä och ögonen räda af gråt. Ingen tycktes vara lugn och obekymrad, mer än ni sjelf, husbonde. Jaså, jag var lugn? Ni gick ibland oss; jag såg er flera än en gång, Men ni syntes inte alls hvarken känna den oro vi erforo eler ens veta af den. Hvart skall husbond gå? frågade jag Johanna och innan hon hunnit svara, så vaknade jag. 2Var detta allt? utbrast arrendatorn, hvars Ypmärksamhet var vida mer fästad aa de älskade klockljuden, än af Marys berättelse. Nej, det är inte slut ännu. Jag vaknade och tänkte för mig sjelf att det var en underlig dröm. Jag steg upp och gick till fönstret för att se om det börjat dagas ännu; det syntes just en liten ljusning på himlen och dimman hade försvunnit. Jag gick åter och lade mig, somnade straxt och var med detsamma ånyo i drömmen, — samma dröm som förut, husbonde, liksom jag ingen gång hade varit vaken. Johanna stod nu bredvid samma stol der hon förut suttit och var snyggt och ordentligt klädd. Men ni var borta och jag säg så tydligt som om jag varit vaken, hennes röda och förgråtna ögon, I hela husot var det samma sorg och ängslan som nyss och vi begåfvo oss alla ut för att titta efter er, fastän vi i vårt hjerta voro fullt ceh fast öfvertygade om, att huru flitigt vi också måtte spana efter er, så skulle ni al. drig komma åter. Men det var detsamma, vi sprungo ändå, somliga framåt vägen, andra öfver ängarne — alla åt samma håll