Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 2

Kroppslig, skulle jag tro, ljöd det halft trotsiga svaret, medan tåskedarna skramlade mot tefaten, Husbond är god och hör på hvad jag har att säga er, tillade hon lugnt och häftigt; jag förmår inte bära det på sinnet. Låt mig då fort höra hvad du har att säga, innan din matmor kommer ned, sade han resigneradt, Det vore kanhända så godt att inte berätta några drömmar för henne, ifall de äro onda. Hon slutade duka bordet och ställde sig framför det, med ansigtet vändt åt honom, der han satt vid det öppna fönstret och lyssnade på klockorna. Jag tyckte i sömnen, började han, satt det var just denna dagens otta, påskdagsmorgonen som nu är, Vi voro alla stor oro och ängslan för er ska! a hosbonde. ty lor tiv resa bot , jag vet inte hvart eluvad ändamål. Det syntes oss att ifall ni for, skulle en svår olycka drabba er; ni visste att så skulle ske och ändå var det ingen hjelp; ingen af oss tänkte en enda gång på att! säga: Res inte! Det tycktes just vara en sådan der händelse som måste ske, lika visst som att dag och natt skola vara. Vi voro i en svår ängslan och sorg, värre än hvad vi i denna verlden kunna känna. Drömmen visar oss ofta tingen så klart och tydligt att jag ibland tänker den ger oss bilder af som det skall bli i himmelen, då vi inte längre se såsom genom ett mörkt glas. Ja, vi voro i en gruflig ångest och allesammans greto vi bitterligen. Hvilka menar du med allesammans? frågade Robert Owen, då hon gjorde ett uppehåll. Jag kan inte så noga säga. Frun och barnen voro här tror jag visst, ty hemma