Aftonbladet – 2 februari 1872, sida 2

— Mindre teatern bjöd i går afton på ett svenskt original, kalladt Årlig sträfvan, komedi i 3 akter, af författaren till En fördom. Det kan vara mycket möjligt, att författaren hyser våckra intentioner och en verkligt ärlig sträfvan att från scenen säga något riktigt vackert, godt och allmännyttigt, men man visste dock knappt om man skulle skratta eller gråta åt detta sorgliga lustspel, der författarens enda utväg att reglera utvecklingens gång synes varit att låta de handlande personerna gång efter annan stå på lur, utforska hvarandras hemligheter och derpå företaga en grundlig demaskering. Mot förmodan slutade det hela utan blodsutgjutelse, under den mest rörande försoning, frid och endrägt. En hård och brutal bruksegare, som i förgångna tider begått någon låg handling, blir omvänd till hela sin natur blott genom att sitta flera scener igenom och lyssna ien berså, då han bland annat erfor, att hans son och icke hans bokhållare bestulit honom samt att bokhållaren tillegnat sig ett dokument, hvarmedelst han skulle kunna störta honom, hvarföre han föredrager att gifva bokhållaren sin dotter och göra honom till bruksdisponent; man får aldrig klart för sig, hvari den begångna nedrigheten bestått; en slöja svepes deröfver, liksom öfver sonens infama skurkstreck; denne skall, menar författaren, nog framdeles taga sig till vara, sedan han fått kännas vid några timmars ängslan, att bete sig såsom en gemen kältring, och dermed skall den poetiska rättvisan vara skipad. Ått en så föga tacksam pjes skulle utföras på något sätt con amore, var visserligen icke att begära; men fanns någon möj lighet till illusion, gjorde de spelande, i synnerhet den i hög grad -sentimentale älskaren och den hvarje gnista af erotik beröfvade älskarinnan otvifvelaktigt sitt bästa att borttaga hvarje skymt deraf. Det kan synas obarmhertigt att fälla ett sådant utlåtande, men äfven publiken bör ju kunna ha något anspråk på misskundsamhet och icke vara nödsakad hålla till godo med alldeles fjolliga barnsligheter. Efterpjesen, den sedan gammalt bekanta muntra operetten Prins Pippi och fröken Fiffi, gafs under högljudt bifall.