Aftonbladet – 1 februari 1872, sida 2

Robert Owen medan han fortsatte sin väg hem. Jag ville önska att den der affären med hvad Drew såg kom till klarhet! Jag tycker ej om densamma, det har jag sagt loktor Priar, trots Randy Blacks vackra förklaring. Men det är inte min affär. De båda männen voro de samma som förra sången, Michael Geach och Robson. Vid framkomsten till värdshuset voro de i ett illstånd af ursinnig förbittring. Också Geach, som vanligtvis var så sorglöst lättsinuig, hade på den sista tiden ombytt ton ch blifvit lika hätsk som de båda andra mot arrendatorn af Harebell Farm och hvad le kallade hans spionerier. Så sant jag lefver, är det inte sanning, Black! skrek han, under det att de i det örut beskrifna rummet befriade sig från n mängd varor och tyger som blifvit fästade under bluserna. Just på samma jufplats, alldeles ofvanför dammen, stod an, den djefvulen. Black svarade med några af sina vanliga svordomar. Jag vill säga er något, kamrater, sale Robson, som vaknade upp ur mörka ankar och slog sin knutna hand med craft i bordet; den karlen måste ega rågot medel att taga reda på våra förehafvanden. Detta är lika säkert som att två och två gör fyra. Jag har trott så med, på sista tiden; ni nå hänga mig, om jag ej det har, inföll värden. Geach, som aldrig var begifven på att synas försigtig, såg frågande än på den ena, in på den andra. Hvad ha ni för mening värmed ? frågade han, (Forts.)