Aftonbladet – 1 februari 1872, sida 2

sig öfverrocken, tog sin hatt, emedan den mössa, som han vanligen begagnade då han om aftnarne gick ut, ej var till hands, och begaf sig på väg. Det var i slutet af Mars, men aftonen var helt olik den för ett år sedan, dä de två männen i blus smögo sig fram på Harrebellvägen. Den natten var klar och stormig, denna var lugn och töcknig. Månen, hvilken borde lyst, var gömd af moln. Lättfot, en af gårdens bästa kor, låg sjuk i ett skjul ute på nedra ängen och Robert Owen hade på senare tid haft anledning att betvifla uppmärksamheten hos sin herde, Bugle; detta var orsaken till hans promenad. Han kom till skjulet, fann allt i norgorlunda ordning och vände åter om hem, Alltsedan han kom ut hade han tänkt på det kapitel i bibeln som han nyss läst; nu, sedan han var lugn för Lättfot, lät han tankarna oafbrutet hvila vid det heliga ordet. Ja, det är sannt, tänkte han; hvartill gagnade det om en man förvärfvade hela verlden, men tog skada till sin själ? Detta lif är endast helt kort, också då detär som bäst, och sedan kommer evighetens aldrig upphörande dag. Hvarför försumma vi att under vår korta tillvaro taga bättre reda på de lärdomar som Gud skriftligen gifvit oss. Huru det kom sig att han — Robert Owen. — på senare tid känt. sig manad: att taga bättre reda på heliga lärdomar, skulle för honom sjelf varit svårt att förklara. Så förhöll det sig emellertid. Utan bestämda föresatser i den vägen hade han funnit sina tankar med okufligt allvar dragna till dessa ämnen och till det lif som måste komma efter detta. För tre månader sedan, just vid nyåret, hade Owen hos sin hustru väckt innerlig glädje och hos församlingens prest öfverraskning, genom att han stannat qvar