Aftonbladet – 31 januari 1872, sida 3

FEVILID UIVUI VID HIN. SR Tidningsöfversigt. Göteborgs Handelstidning, som omtalar hr Jöns Pehrssons äfven vid denna riksdag återkomna förslag om nedsättning i Första hufvudtitelns äanslag, knyter dertill några ganska tänkvärda betraktelser öfver den för såväl bevillningsförordningen som gällande kommunalförfattningar alldeles främmande skattefrihet, som eger rum för de kongl. och furstliga personernas hofhållningsanslag, under det statens öfriga löntagare utan något undantag äro skyldige att för sina löneinkomster erlägga bevillning till staten och derefter lämpade afgifter till kommunen. G. H. T. yttrar, efter att ha talat om hr J. Pehrssons motion i detta ämne, följande: Härmed sammanhänger en annan sak, hvarå vi en gång förut fäst uppmärksamheten, nemligen den första hufvudtitelns skattefrihet. Såsom man torde minnas, egde för omkring ett år tillbakaen rörelse rum i England, då det med stort missnöje omtalades, att drottningen icke erlade inkomstskatt, likasom rikets öfriga invånare, och ändtligen måste en af kronans ministrar uppträda med förklaring, att H. M:t verkligen erlade denna skatt. Sveriges allmänna bevillning efter andra artikeln motsvarar Englands inkomstskatt, och såvidt vi veta. finnes intet undantag i lag och författning stadgadt för kungahuset i fråga om erläggandet af denna skatt. Det synes oss alltså oförklarligt, huru den myndighet i hufvudstaden, som bevakar kronans rätt i denna del, kan undgå att till konungens och öfriga medlemmars af kungahuset hofmarskalkar uppsända behöriga skattsedlar, förttsatt nemligen att de icke göra detta, såsom man försäkrat. Och kronans rätt sammanhänger här med Stockholms kommuns, då kommunalskatten beräknas efter kronoskatten. Det är inga obetydliga belopp, hvarom här är fråga. Det gäller för kronan en inkomst af 12,000 å 13,000 rdr om året, och det gäller för kommunen 2, å 3 gånger detta belopp, d. v. s. 30 å 40,000 rdr årligen. Nu kan någon visserligen säga, att det är obilligt, att de kungliga skola betala dessa utskylder, emedan de då skulle återgifva till staten med ena handen hvad de mottaga med den andra. Men detta gäller om zalla, som uppbära aflöningar af staten. Och i allt fall är bevillningen icke en stadigvarande skatt. ehura man börjat velat göra henne dertill. Honär i sjelfva verket en för hvarje Hag beslutad afgift till fyllande af uppkommande brist, hvilken blir större i mån af svårare tider och högre kraf på statens bidrag, något hvari alla landets invånare böra efter förmåga deltaga. Ännu mera gäller detta om bidragen till kommunen, hvilka växa under svårare tider, och då hvar och en bör deltaga i bördan, Men i alla fall måste väl lagen efterlefyas. så länge intet undantag blifvit stadgadt, och ju höre personer stå, desto mera böra de vara angeägna att fullgöra lagens fordringar, hvilket de utan tvifvel äfven äro, drabbande uraktlåtenheten icke dem, utan de myndigheter, som försummat att aflemna räkningarne. Härmed sammanhänger ock frågan om skatt å kronans och kommunernas fasta egendomar. Här eger det förhållande rum, att för kronans hus icke erlägges någon skatt, vare sig till staten eller kommunen, hvaremot kommunens hus erlägga skatt till kronan. De senare är alldeles i sin ordning, men då borde också kronans hus erlägga de vanliga afifterna till kommunen, emedan de röna samma förmåner som hvarje annan fastighet af t. ex. vattenledning, m. m. on Den närvarande riksdagens bevillningsutskott bör ej underlåta att taga dessa omständigheter i betraktande. Så långt Handelstidningen. För vår del anse vi oss böra i sammanhang härmed påpeka ett icke mindre skriande missförhållande än den af Handelstidningen vidrörda friheten från bevillning å de belopp, hvilka utgå såsom anslag till de kungliga personerna, nemligen den rättighet att tullfritt i riket införa varor, som är medgifven för de kungliga hofvens räkning, ehuru visserligen icke omförmäld i de vid tulltaxan fogade underrättelser om hvad vid denna taxas tillämpning iakttagas bör. Här gäller det icke blott ett åsidosättande af den likhet inför lagen, som bör-ega rum för alla samhällets medlemmar, utan tillika om en undantagsförmån, så beskaffad, att den lätteligen kan blifva missbrukad. Att sådant i förra tider egt rum och i ganska stor skala, är en offentlig hemlighet, och litet hvar torde hafva sig bekant en och annan fortyn, som haft sitt ursprung i missbruket af de kungliga hofvens rätt att tullfritt införa varor, som föregifvits vara afsedda för deras behof. Och det skulle vara högst märkvärdigt samt vitna om en högre grad af samvetsgramihet hos alla, som kunna vara i tillfälle att bereda sig fördelar på denna väg, än den man möter hos menniskori allmänhet, om icke än i denna stund dylika missbruk skulle ega rum. Vi tro derföre att vederbörande handlade välbetänkt, om de äfven på detta område införde den lik