bedja honom taga del i en af familjens måltider, var som att låta honom förstå att hans fel var försonadt; och (häri låg den egentliga svårigheten) hvad skulle John säga? Ja, den John! — men jag kan verkligen inte hjelpa det, tänkte sir Dene. Geoffry, sade han högt, vill du ej komma med och få dig lite frukost? Jag tycker du skall vara hungrig som en varg efter din tidiga resa. Jag tackar er, mid far, sade Geoffry och steg upp samt följde honom. I matsalen stod :fideikommissarien. Då han såg Geoffry komma in med fadren, alldeles som förr, i afsigt att sätta sig ned vid samma bord, såsom en medlem af familjen, tyckte han att det gick längre än han kunde tåla. Geoffry kom fram, såg på honom med sina vänliga, blå ögon och räckte honom med någon tvekan handen. Du ville ej taga mig i hand sist, John; din vrede mot mig var då så ny. Vill du det nu? Nej, sade John Clanwaring och hans röst var dämpad af koncentrerad vrede. Han var aldrig högljudd, denne unge man, men hans hat var så mycket mer okufligt och bittert. Och likväl har min far — till en viss grad — förlåtit mig! Om jag ej såg — hvad jag ser — med mina egna ögon, skulle jag inte trott min far kunna blunda för vanhedern. Se så, låt det vara nog nu, John, inföll sir Dene vresigt, föga nöjd med den vändning samtalet tagit och halft förlägen öfver sin försonlighet. Geoffry är den enda som förmår hjelpa mig ur det bryderi, hvari Drews afsked har försatt mig. Du ville inte försöka, som du sjelf mins, Kom och sätt dig.