Aftonbladet – 30 januari 1872, sida 3

först tjöt at såret, men derefter förhöll sie lugn nära en timme, då han började bli orolig och emellanåt jämra sig. Jfter ytterligare en timmes förlopp tycktes han utstå svår vånda, rullade sig, gläfste åt alla håll och stortjöt. Så fortfor han, under det att paroxysmerna och tjuiet tilltogo, så att vi blefvo utom oss fasa; och fyra eller fem timmar måste ha förflutit, innan döden gjorde slut på detarma djurets plågor. Det var sista gången jag någonsin försökte dessa grymma experimenter, värdiga motstycken till de franska anatomernes vivisektiotioner. Hos Cobrans och ett par andra arters offer följde döden efter en kort stunds plågor och oro i ett tillstånd af känslolöshet och domning; men vid denna huggorms bett tilltog våndan uppenbarligen, till dess likasom i tetanus eller vattuskräck en ursinnig paroxysm öfverväldigade lifvet. Sannolikt skulle, i fall icke ormen hade utgjatit mycket af sitt gift på käppen och fågeln, den olycklige hunden -icke ha kunnat hålla så länge ut i sina plågor. Denna orm begifver sig lyckligtvis icke in i hus, utan har sitt häll bland stenar och buskar samt är sällsynt. Trädormar anträffas ofta i Indiens alla skogar, de klättra upp omkring träden med mycken vighet, slingrande sig rundt omkring grenarae, och finnas också i vass och högt gräs, virade omkring fiere strån, med hvilka de vaja af och an för vinden. Om denna vana fick jag en obehaglig erfarenhet en dag, då jag med bössan i hand trängde mig igenom en tät massa Nul-dschungle eller elefantgräs. En orm af detta slag kom ligt midt för mitt ansigte, men begaf sig lyckligtvis sin kos, utan att försöka bita. Dessa trädorimar skilja sig från alla andra genom siu utomordentliga längd och smärthet; somliga ha små munnar och spetsiga nosar (Uromacris) dra runda. trubbiga hufvuden (Dendrophys). förra äro blekt ärtgröna; de andra tecknade med längs gående linier af grönt, svart, brunt och prrper, hvilka gifva dem utseendet af ett randigt band. Alla äro giftiga, men icke i svårare grad. och jag har aldrig hört talas om, att någon blifvit biten af dem. . Cophias och trädormarne kunna knapt egentligen räknas bland Indiens plågoris, emedan de ej komma i menniskors väg; men om man k gilver sig i deras, genom att tränga in i busklandet, kan man vänta sig att få göra obehagliga bekantskaper. Det är icke allmänt bekant, att Bengaliska vikens och dess tillflödens vatten äro tilll för ormar af giftigaste slag (Hydrus och Hydsrophys af fyra eller fem arter). De uppnå en längd af omkring 20 tum och urskiljas genast från andra ormslägten genom sina stjertar. som äro platt hoptryckta till ett vertikalt blad. förmedelst hvilka de pulsa sig fram genom vattnet, mycket likande en ål. De ha en matt grågrön färg och ro tvärsöfver tecknade med breda svarta band. En art (Hydrus gracilis) blir fem eller s fot lång och är mycket smärt omkring främre deleu af kroppen. En men i ot a a som badar i hafvc isynnerhet vid Arakans, Burmeses och Tennas rims kuster, får taga sig till vara för d ormas, emedan deras bett i allmänhet är dödligt. Komma de ur vattnet, tyckas de vara nästa blinda och dö mycket snart. De Burmesiska fiskrarne kalla alla dessa arter -gyat och anse dem mycket farliga. Man får dem ofta i nät; men som de äro långsamina och oviga i sina rörelser, tror jag, att exemplen på attde bitit menniskor äro sällsynta. Jag har i ctt föregående nummer ittat, att jag en gång såg en stor ärm af dessa ormar rundt omkring vårt fartyg Bengaliska viken, tfvensom att en onicer på fregatten Magicienne på Madras redd dog af ett bett ef ett dylikt djur. hvilka tillsammans mcd krokodiler och hajar väl kunna kallas plågoris. emedan de äro ett allvarsamt hinder för nöjet att bada. Denna angenäma njutning är jomite kelsevis okänd i Bengalen, der vattnet, både sött och salt, öfverallt är grumligt af gyttja. Hafvet många fill ut från kusten liknar till färg och ogenomskinligtet kaffe med grädde, och alla floder. som falla ut deri, ha samma afskräckande utseende, så långt ebb och flod sträcka sig. Men mellan de bergiga öar, som bilda en arkipelag utanför Arakan och Tenasserim, och utmed hela jstra sidan ef viken vid Penang, Malacca och Singapoor är hafyct klart som. kristall och i lessa nejders tropiska hetta högeligen inbjedande ill simning. Många europeer i Arakan och saunt tycka om att bada och kunna med vissa förxigletsmått göra det. Hvad sgyatsangår, så finnas de förnämligast vid sandbankarne upp ych ned för hvilka de följa med flod och ebb och varost de till följd af vattnets ogenomskinlighet irö alldeles osynliga. likasom hajar och krokoliler 5f samma orsak döljas för blicken. Det vore vöjden af gelenskap att simma eller stanna mer in en eller ett par minuter i sådant vatten; men ler hafvet är klart och om man håller sig nära nvid stranden. kan faran pes och undvikas. Men den badande måste ifyen hålla skarp tt ik vå de små fiskar, som sinma omkring i i yenomskitliga strömmarne och tallklara vatensamlingarne både med salt och sött vatten, .y de herbergera stturdgn stora massor af Tetror lion celler grodfisken (Burmesernes nga buden Dessa äro små tjocka fiskar med runda, uppbl sta magar och en mun. utrustad med fyra stora, lätta tänder. två i öfre och två i nedre käken ratt. De simma omkring makligt, och som te äro mycket gippska, anfalla de genast hvarje ljur eller menniskt. som käller sig stilla i vattret. Dessa fiskars bett är ganska svårt, ty de kunna i ett tag hugga ut ett stycke skinn och kött, så stort som en fingerända Jag hade en ving nöjet att bli biten afen grodfisk. och smärtan var så stark, att jag rusade upp ur vattnet (det var i eu liten bergström i skogen i närheten a Arberst i Tenasserim), troende, att en vatten orm hade bitit mig. till dess Burmeserne, då de fingo se såret, försäkrade mig, att så ej varförhållandet. Lyckligtvis var det en liten fisk. icko öfver fyra tum lång; men han hade huggit ett hål af en pennändas storlek i min höft, ur hvilket blodet ymnigt strömmade ned på min fot. På sandbahkarne vid Thaulweneller Salweenflodens mynning finns det rik tillgång på ett slags mycket större Tetrodon af gul färg och från 12 till 14 tums längd. hvars bett äro mycket svårare. De Burmesiska fiskrarne fraktade dem ycket och försäkrade mig. att en mennisk: m fölle öfverbord bland ett stimm af d kar, skulle ha ringa utsigt för sitt lif, om kon genast blefve räddad. Jernvägsväsende. De tyska jernbanorna. De tyska jernvägarnes trafiklängd ökades 1871 genom förvärfvandet Md de elsass-lothringska banvrna med 102 och enom öppnandet at nya banor ned 84,66, eller tillsammans öfver 286 mil, så att dev tyska banitet i slutet af år 1871 uppnådde en längd af 815.136 mil. Af de nya banorna komma omkring 33 på Baiern, 4 på Sachsen, 11 på Baden, 16 på Hessen. 10 på Thiringen, 1 på Oldenburg ock iterstoden, ungefär 111 mil, på den preussiska monarkien. I Österrike-Ungern har baniängden ökats med 302,595 mil på 1576.80s mil. På samtliga tyska jernvägarne biefvo under år 1870 genom 131 olyckshändelser 140 personer skadade och 47 dödade. Dessutom blefvo, oberoende af dessa vid gående tåg timade olyckshändelser, genom eget förvållande 218 personer skadade och 849 dödade. På bangårdarne, på banan och vid icke i gång varande tåg skadades 38 personer och dödades 17 utan eget förvållande, ych genom eget förvållande skadades 428 och dölades 3. — Förstörda eller svårt skadade blefvo 111 lokomotiver, 32 tenders, 47 personvagnar och 91 lastvagnar. Rysslands jernvägar. Under loppet af år I871T har ryska statsvorket inalles till de af reavi nman mavantarada jlarnvärmrshalagen nthetalt