Aftonbladet – 30 januari 1872, sida 2

Nå, då är ju allt klart, återtog sir Dene helt belåten, likasom han hade blifvit qvitt en tung börda. Jag skall låta föra hit några möbler och sådant der, och sedan blir det bäst att ni genast flytta hit. Eller vänta: skaffa du ert lösörebo, Geoffry, tillade sir Dene; du känner bäst din egen och din hustrus smak. Betala det urkassan; du kommer att få tillräckligt med pengar om hand numera, Tack, hjertligt tack, min far! Och följ nu med mig till Beechhurst, sade baroneten. Der äro -papperen i en skön oreda och Hill lär väl vara vid trefligt lynne, som fått vänta två hela förmiddagar. Han var redan der uppe, då jag gick hit. Far och son promenerade uppför den nya vägen. Det var då endast helt naturligt att Drews olycka återkom för deras tankar. Geoffry, hvilken icke hört mycket af detaljerna, frägade huru det tillgått att Dobbin, som var känd för att aldrig snafva, hade kastat Drew ur sadeln. Detta tycks ingen kunna förklara, svarade sir Dene. Drew säger sjelf att han ej förmår det. Jag kommer att tänka på vårt eget missöde, Geoffry; som du mimsg kunde aldrig vi heller begripa hvad som kom åt hästarne. Det tilldrog sig precist oi samma ställe. Besynnerligt! sade Geoffry. Ja, vårt missöde var besynnerligt och skall för mig alltid synas så; men hvad Drews beträffar, tycker jag ändå inte att detta är fallet. Mången häst, modig som ett lejon vid dagsljus, skyggar för en skugga under månsken. Dessutom — Utom hvad, sir? frågade Geoffry, ty sir Dene tystnade tvärt. (Forts.)