Aftonbladet – 30 januari 1872, sida 2

Och en hustru, för hvars egande hvai och en kunde vara ursäktad, om han glömde sin sonliga vördnad, mumlade sir Dene för sig sjelf. Hin vete om jag inte sjelf skulle varit frestad att göra på samma vis som pojken!s Vill ni ha den godheten att sitta ned, sir ? dristade hon yttra. Först vill jag taga eri hand, min bästa. sade baroneten. Han fattade Marias hand, böjde sig ned och kysste henne. Vid denna oväntade vänlighet fylldes hen nes ögon af tårar. Sir Dene såg dem och kysste henne ännu en gång. Det är ju ingenting att gråta för, min bästa. O, sir, det är er vänlighet! Då Geoffry får veta det, tror jag att också han nästan skall vilja gråta. Hvar är Geoffry? frågade baroneten och satte sig. Han gick för att lemna ett bref på posten; det var till er, sir. Han kommer snart. . Och emellertid rostar ni bröd till ter, yttrade sir Dene med en blick på detprydligt dukade tgbordet. Värdinnan hade ej eld på spisen för att göra det, sir. Det är Geoffrys födelsedag. Hans födelsedag! utropade baroneten. Det hade jag glömt. Det är derför som vi ha tebordet så här prydligt, fortfor hon, halft ursäktande, liksom hon ansett en förklaring nödvändig. Och som ni sjelf är så prydligt klädd, tillade sir Dene, leende. Ja, sir; det är min bästa, hvita klädning. Jag — hade den på vår bröllopsdag, höll hon på att säga, men hejdade sig i tid och sade — hade just nyss satt den på mig. Geoffry kom hem med denna vackra blomma. Camelian var skön, derom är ingen fråga, men en ljufvare blomma var likväl hon, — en oskyldig, renhjertad ung qvinna, det var ikert. Sir Dene hade icke varit inne mer n tre minuter och han kände att han nära på älskade henne. Då kom Geoffry och