Aftonbladet – 29 januari 1872, sida 3

Lifstidsfånge dömd till döden för mord. Nådansökningen afslagen. (Forts. fr. lördagsbl.) Justitierådet Södergren utlät sig: De åsigter angående dödsstraffet, som i en med förevarande fråga likartad af mig yttrades i ett anförande till högsta domstolens protokoll den 25 sistlidne September, kunde måhända tyckas leda derhän, att jag, i det utlåtande, jag nu har att afgifva öfver Carl Otto Anderssons nädansökning, skulle tillstyrka den nåd denne brottsling sökt, nemligen dödsstraffets förvandling till lifstidsfängelse i cell. Jag hade uttalat min öfvertygelse derom, att dödsstraffet, såsom i lagstifningen icke berättigadt på annan grund, än den verkligt tvingande nödvändighetens, kunde och följakligen borde i lagstiftningen utbytas mot straffet af den missbrukade frihetens förlust för alltid på det sätt, att brottslingen för sin återstående lifstid instängdes i den cell, som, inrättad och försedd med nödiga anstalter till förekommande af all möjlighet till fångens rymning och. till. utöfvande åf något våld från hans sida ens mot den dagliga bevakningspersonalen, för alltid utestängde brottslingen från samhällslifvet; hvilket straff syntes. mig komma att tillfredsställa rättvisans nödvändiga fordran att för det gröfsta af alla brott funnes ett straff, som vore svårare än alla andra straff, samt medförde det rättsskydd, staten har oafvislig pligt att gifva hvarje samhällets medlem mot den, som genom brott af nämnde beskaffenhet uteslutit all möjlighet af vidare förtroende till hans sinnelag. Det kunde härvid icke undfalla min betraktelse, att frågan om en så vigtig rubbning inom straffsystemet egentligen borde vara på lagstiftningens väg pröfvad och afgjord innan densamma vunne afseende i rådslagen om utöfningen af konungens benådningsmakt. Men då sådana rådslag gälla den dystra frågan om förskoning eller uppoffring af ett under lagens stränghet hemfallet menniskolif, känner man djupt behofvet redan i den närvarande stunden, att för möjligheten till straffmildring icke nödgas antaga andra gränser, än dem, hvilka statsförfattningen och samhällslagarne bestämdt och oundvikligt utstaka. I det justitieärende, som vid ofvanberörde tillfälle förevar — det gillde i den stunden ett menniskolif — blef min tro, att ännu innan lagstiftningen upptagit fängelsestraff för lifstid i cell bland de straffarter, som kunde af domaren åläggas, full laglig möjlighet funnes att i benådningsväg medgifva den lifdömde fången denna lott i stället för dödsstraffet. Det synes mig nemligen ovedersägligt, att dödsdomen isak och verklig mening, fastän ieke i omständligt utvecklade ordalag, innebär, att fången aldrig skall åter träda ut i samhällslifvet, utan förblifva icellen intilldess han varder utförd till afrättsplatsen och der balshuggen. Det är en från slutliga domen utgående serie af lagliga behandlingssätt mot fången: förberedelserna ock katastrofen. I -grundlagens bud om konungens benådningsmakt, jemfördt med kriminallagarnes stadganden, kan jag icke finna något hinder derför, att konungen af nåd eftergifver brottslingen den slutliga och svåraste del af domens innehåll, som kallas afrättningen. Vill brottslingen emottaga denna nåd, så inträder den enkla följden, att han qvarblifyer i fängelset, i den samma mistning för alltid af friheten, som genom dödsdomen var honom ålagd och icke medelst benådningen blifvit eftergifven; och de anstalter, jag antydt såsom nödvändiga till förekommande af rymmning och våldsamhet af fången äro i sin natur och sitt syftemål icke något annat, än hvad som redan enligt nu gällande stadganden -måste anses tillåtet: nödvärnsanstalter af staten emot fången. På delinqventens stbjektiva tycke ankomme det, enligt grundlagen; att bestämma, om han skall antaga denna nåd såsom verklig mildring eller afsäga sig den och underkasta sig dödsdomen. Utgången af detta sorgliga val lärer icke kunna efter allmänna förnuftsgrunder i förväg beräknas, Mången lifdömd kunde anse såsom -en bättre lott att i cellen få afbida en stilla naturlig död, än att på schavetten våldsamt dödas. Jag kan icke finna nödvändigheten af jemförelsen emellan våra nuvarande kriminallagars bestämning af det.cellstraff, som skall tillämpas för fånge, hvilken endast för viss tid förverkat friheten, med den påföljd, som genom afrättningens eftergift komme att inträda för den genom -dödsdoemen från samhällslifvet för alltid utoslutne brottslingen. Eller månne verkligen, om — hvilket visserligen vare något särdeles besynnerligt, men väl dock lärer erkännas vara tänkbart — den lifdömde sökte den nåd, att han under tre år undginge afrättningens verkställande, konungen icke: skulle ega grundlagsenlig makt att bevilja detta, emedan den såmedelst afsedda tiden för åödsfångens qvarhållande i cellen mad etb år öfverstege den längsta tid, under hvilken ett af domstol ådömdt fängelsestraff. finge verkställas i cel? Eller skulle, om konungen beviljade denna nåd, följden blifva, att exsekutor efter de två första årens förlopp flyttade dödsfången ut ur cellen till ett allmänt fängelserum? Villigt må man såsom en giltig regel erkänna, att såsom nåd i brottmål icke bör åt delinqventen erbjudas straffets utbyte mot något sådant straff, som af lagstiftningen blifvit genom dess borttagande ur lagen positivt förkastadt, till exempel: spöstraff eller ris straff, men icke skulle af. denna grundsats följa nödvändigheten af en sådan hbegränsning af benådnimgsmakten, att konungen icke skulla kunna gifva den lNtdömde den