Aftonbladet – 27 januari 1872, sida 2

sällskap under senare åren. Mången gån; öfverraskade sir Dene sig sjelf med en ön skan att få se Geoffry komma ridande fram åt gården som fordom. Att vända sig til Geoffry om hjelp i de svårigheter, som vor en följd af Drews oförmåga att sköta si) tjenst, var således nu vida lättare för ba roneten, än om hans förbittring mot sone! hade behållit hela sin styrka. Annu en timme satt han tyst vid bordet utan att hvarken röra vid papperen elle bjuda till att bringa dem i någon ordning Hade han sett en annan utväg, hade någo! lefvande varelse utom Geoffry varit i stänt till att bistå honom, så skulle han icke vänd sig till den förskjutne sonen. Men det fann: ingen annan, och sir Dene var icke mäktig att hjelpa sig sjelf. Han dröjde villrådig änd: tills fram på eftermiddagen, tillsade derefte: om sin häst, nämnde intet till John om sir afsigt och red bort, den väg som förde til Malvern. I sitt innersta hjerta var si Dene glad åt den anledning han fått at ännu en gång se Geoffry. Han var aldrig döf för en önskan, yttrac af mig, såsom John är det, tänkte barone ten med någon bitterhet. Han kände sig ofta litet förbittrad emot sin äldste son. Den bostad i Malvern, dit Geoffry Clan waring hade fört sin unga hustru, var helt liten och oansenlig samt belägen alldeles vid foten af den höjd, der vägen till S:t Annas källa sträcker sig. De hade nu va rit gifta två månader och ännu bodde de qvar derstädes. Julen skulle varit glädje tom och torftig för den unga qvinnan i detta inskränkta hem, såvida hon icke burit en så innerlig och djup kärlek till sin make. men nu — hans närvaro helgade hvarje plats till ett paradis; en af Afrikas öknar skulle icke längre varit en öken för henne