SAR GPU MENT TALE MAR oc MVER PVE HIS VINER ERS Iten. Nedsättningen af tullarne å kaffe och socker skulle nemligen tillsammans medföra en förlust för staten af 1,360,000 rdr, och äfven om man ville nedsätta dessa tullar med endast ett öre, skulle detta ändå gå till mera än nedsättningen af den personliga afgiften. Det ärsannt, att de som icke betala den bergonli a afgiften icke skulle draga någon fördel af nedsättningen i densamma, men af dessa äro en stor del beroende af andras välvilja, så att en nedsättning i tullen å kaffe och socker icke heller skulle komma dem mycket till godo. Om man deremot fördelar nedsättningen af den personliga skyddsafgiften på fattiga och på rika, så visar det si, att de förra få större fördel än de senare; andra sidan konsumerar den rike mera än den fattige, så att en tull på t. ex. kaffe och socker nog Tommer att mera drabba den förres klass län den senares. Hvad beträffar att man skulle kunna för en T vara åter höja en tull, som förut blifvit nedsatt, Tbör erinras, att i fall man ett, tu, tre reducerar en tullsats, så åstadkommes för den som eger lager af varan inne betydliga förluster. BestämsI mes åter en viss tid, efter hvilken den förändrade tullen skall tillämpas, så inverkar detta förlamande på handeln, hvilket medför menliga följder både för köparen och konsumenten, Höjes slutligen tullsatsen ånyo. så icke är det den fattige som vinner, utan förtjensten på en dylik hastig förändring stannar hos köpmannen. Vill man således göra en nedsättning i en tullsats, så bör man ingalunda: göra den i den tanka att man lätt åter kan höja den, ty derigenom befordrar man en spekulation på personlig vinst, som det icke är lämpligt att afse. Deremot ville tal. icke förneka att nedsättnin, i tullen ibland kan vara lämplig. En sådan nedsättning har K. M:t i sjelfva verket nu föreslagit genom framställningen om nedsättming i lastpenningar. En köpman beräknar priset på en vara och dervid tager han äfven tullafgiften i betraktande, Tastpenningar äro egentligen intet annat än ett annat sätt för upptagande af tull, men de drabba i första rummet rörelsen, ty de förorsaka förhöjning i frakterna, hvilka äro bestämmande faktorer för en varas värde, Talaren trodde således att äfven denna nedsättning skulle komma de fattiga till godo, så till vida en nedsättning i tullafgifterna kan göra det. I afseende på förslaget om bergverkstionden hade anmärkts, att denna, hvad Falu bergslag beträffade, vore beroende på ott kontrakt. Tal. upplyste, att han varit med då detta kontrakt vid riksdagen år 1848 uppgjordes, och hade samma kontrakt blott gällt en särskild tionde, som tyngde på Falu kopparverk, men lemnade den öfriga tionden orörd för detta som för andra verk. Hvad beträffar förslaget att kontrollen öfver hvitbetesookertillverkningen skulle öfverlemnas till bränvinskontrollbyrån, är detta en sak, som rör framtiden och då kan tagas i betraktande. Nu förelåge intet utarbetadt förslag i detta hänseende. Den inkomst af 120,000 rår, som postverket skulle erhålla af införande af en tidningsskatt, hade blifvit kalkylerad af poststyrelsen enligt infordrade upplysningar. Det hade anmärkts att allmänheten skulle komma att förlora på denna skatt, då förut endast 88.000 rdr betalts i stömpelatetft. Men det förhåller sig icke riktigt på på detta sätt, ty för närvarande finnes det ntom stämpelafgitten ännu en afgift för tidningar. som försändas med posten, nemligen postförvaltarearvodet, hvilket äfven skulle komma att bortfalla. Stämpelafgiften innebär dessutom en yt terlig orättvisa, ty om också en tidning icke afsänder ett enda exemplar med posten, så får den dock betala nämnda afgift lika dyrt som den, hvilken verkligen begagnar posten. Å andra si dan har postförvaltarearvadet visat sig alldeles icke utgå, då man mycket börjat skicka tidninar under korsband. Slutligen ha missbruken 4 etta afseende gått så långt, att en förläggare i en landsortsstad af en mycket spridd tidskrift under korsband flyttat hela sitt stora lager till Stockholm på postverkets bekostnad. Det hade om förslaget angående dagsverksskyldigheten för hästhemmanen i Skånel erinrats om en förlust, som staten lidit på kalkugnen vid Wisby. En sådan förlust kunde här ieke komma i fråga och för öfrigt stode förslaget i aritet med hvad som förut skett i andra likartade fall. Att sammanslagning af afgifterna för underhåll af kronans byggnader i Stockholm och i landsorterna skett har berott derpå, att de båda styrelserna, som haft befattning med detta underhåll, nu ersatts af en enda. Med nutidens lätta kommunikationer skall äfven kontrollen öfver kronans byggnader i landsorten blifva lättare. Beträffande yttrandet om att portot för lokalbref skulle höjas från 3 till 12 öre, upplyste tal., att detia vore ett missförstånd. Ilet vore lösbrofven, hvilka skulle åläggas samma porto som andra bref i stället för att, som nu ofta är fallet, för endast lösbrefsafgift föras ofantligt mycket längre vägar än med frimärken försedda bref, som gå på vanligt sätt. Deremot vore det icke bra ate låta postiljonerna ha att göra med upptagande af nämnda afgift, likasom det äfven vore olämpligt att någon embetseller tjensteman skulle ega rätt att uppbära en afgift, som borde tillfalla staten, Tal, yttrade till slut i afseende på sättet att använda de nu uppkomna statsöfverskottet, att han trodde det den bästa skattkammare en stat kunde ha bestode i folkets förmåga att bära skatter. Statsrådet frih. Leijonhufynd yttrade att för sjöförsvaret begärts hvarken mer eller mindre än som för tillfället kan användas. På kronans vart och verkstäder kunna inga pansarbåtar by gas, och man hade derföre hört efter på enskilda verkstäder och vart. Dessa äro emellertid beroende af att erhålla pansarplåt från England, hvarest dock Mika leveranser ofta försummas, då våra beställningar betraktas som bagateller. För vårt kustförsvar trodde tal. behöfvas både ansarbåtar och snabbgående mindre fartyg. vad dessa senare beträffade, så hade anställda undersökningar gifvit vid handen, att, hvad de af en föregående talare omnämnda små snabbgående hbåtarne beträffado, så vore de icke lämpliga för våra förhållanden. För det första ha de en ångnanna, som ligger två fot öfver vattenlinien, så att första kula, som går igenom pannan, gör dem obrukliga. Dessa båtar äro afsedda att agera vid Englands flacka, grunda stränder och i dess flodmynninger. från hvilka de kunna gå ut och dit de kunna återvända, utan att möj ighet finnes för fienden att förfölja dem, Sverige deremot eger ingen hamn söm så djupt intränger i landet och är så beskaffad, att ctt sådant fartyg der skulle kunna rädda sig undan, Hvad vibej är något större snabbgående fartyg, och om konstruerandet af ett dylikt, hvarvid man icke skall vara bunden af Göta kanals dimensioner, har redan gifvits befallning. Efter avi ha omnämnt kostnaderna för skirgårdsminor, upplyste tal, att ett mivfartyg af I nindre sorten skulle kosta 140.000 rdr, medan j ett större komme att kosta 600,000 rår. Slutligen anmärkte tal, att det skulle varit honom ett nöje att begära större anslag, men då man med rätta icke ansåg det med god hushållning öfverensstämmande att låta penningar ligga utan att de användas och verkstäderna ej hinna med mera, så hade han föredragit att göra hbeställningar i don mån de hinna utföras och med begagnande aft goda koniunkturer. Sedan grefva CO. (. Mörner ytterligare hatt ordet, uttalade hr Rydqvist sig! emot borttagande al lastpenningarne för fartyg och för bankovinstens öfverlemnande till banken. Referenten kunde dock ej i der i akustiskt hänseende särdeles olämpliga salen höra hr Rydqvists skäl, liksom flera jttranden af andra mera lågmälde tatare undföllo honom,