Aftonbladet – 24 januari 1872, sida 2

Åh ja, säker på fötterna är han nog, nn också; inte var det något sådant som felade, sade Drew. Den stollen blef skrämd. Hvaraf? Af alls ingenting, svarade Drew; ingenting, som jag kunde se. Han bör få sig en god aga och den skall jag gifva honom i morgon. Doktor Priar tänkte inom sig, att Dobbins herre ej så snart torde bli i tillfälle att gifva den utlofvade agan, men han teg. Skyggade hästen, så måste det varit någonting som föranledde detta, anmärkte han blott. Kanske sprang en hare öfver vägen. Der gnodde hvarken harar eter andra djur för hästfötterna, skall jag säga er, doktor, genmälde Drew, hvars lynne ingagalunda blifvit mildradt genom olyckshändelsen. Ni kan lita på mina ord, att der var alls intet som han behöfde skygga för. Allt rundt omkring var så stilla som döden och vägen låg så ljus och klar, som midt på dagen. Doktor Priar motsade honom ej. Han fortsatte blott att examinera den gamle inspektorns person och förklarade slutligen att han hade stor anledning till tacksam het, ty inga ben voro brutna: Tacksamhet tycktes likväl icke vara Drews starka sida, ty med snäsig och häftig röst svarade ban: Hin anfäkta! Jag må väl inte ha så sköra ben att de inte skulle tåla vid om jag trillar af hästryggen, heller! Men hör nu på, doktor, hvad kom åt Blacks hustru, der borta på Smygande indianen? Hon har haft nervfeber. När dog hon?