Aftonbladet – 24 januari 1872, sida 2

Huru länge Jonathan Drew hade fått ligga der obemärkt, såvida ej en lycklig tillfälligbet bringat honom hjelp, är svårt att säga, — troligtvis ända till nästa dag. Doktor Priar hade emellertid varit vid Harebell Farm på läkarebesök, tillkallad för Georg Ardes lilla barn. Arde och hans hustru skulle tillbringa julen derstädes och den: lilla flickan hade dur så häftigt insjuknat, att läkaren dröjt qvar tills efter midnatt; detta gjorde att doktorn på hemvägen blef i tillfälle att bistå Drew, som han upptäckte, liggande sanslös vid vägkanten. Sporrarne och ridspöet sade Priar att den gamle mannen säkerligen blifvit kasta nr sadeln; han sökte få honom till medvetande, men det lyckades icke, och började befara att bufvudskålen var skadad. Efter att hafva erhållit bistånd från qvarnen der nedanför, hvilket var svårt nog vid denna tid på natten, förde doktor Priar den sanslöse mannen hem. Det var ingen hjernkontusion, åtminstone ej af allvarsam art, ty Drew återfick sansning då han återkom till sitt hem och hans själsförmögenheter tycktes ej vara skadade. Hvad läkaren nu på allvar befarade, var att ryggraden blifvit bruten. Drew syntes vara ur stånd till att röra sig eller att stödja på sina ben, men påstod sig ej vara skadad alls och blef retad blott man nämnde något derom. Hans brorsdotter, Prescilla, berättade att Dobbin kommit hemspringande, genomvåt af svett och skälfvande af rädsla. Jag kan ej begripa hvad som kom åt kreaturet, yttrade Drew till läkaren, då de blifvit allena. Aldrig förr har Dobbin spelat mig ett sådant spratt. Nej, Dobbin har ju alltid varit så stalig och säker på fötterna, inföll doktorn,