Aftonbladet – 23 januari 1872, sida 3

Om läkarebildning för fruntimmer ). I Europa är medicinsk bildning och me dicinsk verksamhet af kvinnor icke någon ting alldeles nytt. Man har spridda noti ser om kvinliga läkare redan i det antika Grekland och under medeltiden. Må vi endast erinra oss, huru på den Salernitanska skolans blomstringstid kvinnor med erkänd framgång deltogo i undervisningen och den literära verksamheten, en Abella, en Trofula, en Constantia Calenda, hvilkas skrifter behandla ej endast gynekologiska föremål, utan medicinen i hela dess omfång 2). Flere exempel äro samlade af miss Jex-Blake, en engelska som studerat medicin först i Amerika, numera i Edinburgh, i en broschyr: Medicine as a profession for woman ?). Några af dessa må det tillåtas mig att anföra. Dorotea Bucca var professor i medicin i Bologna i 15:de århundrädet ?), Anna Morandi Mazzolini, professor i anatomi vid samma universitet i 18:de århundradet, och Maria delle Donne, promoverad i Bologna 1806, erhöll af Napoleon lärostolen i obstetrik därsammastädes och verkade där till sin död 1842, enligt en medicinsk tidskrifts ord i hennes nekrolog, såsom une des gloires scientifiques de Bologne. Bologna är väl det enda universitet, där kvinna haft plats såsom lärare i den medicinska fakulteten. Från andra håll känner man kvinnor, som fått medicinsk doktorsgrad, i allmänhet synnerligen framstående barnmorskor. som till hedersbevisning fått doktorsdiplom från något universitet; så t. ex. fick madame Boivin diplom från universitetet i Marburg, Frau v. Stebold från deti Giessen. Den senares dotter Marianne v. Siebold erhöll dock på vanligt sätt efter universitetsstudier den medicinska graden i Giessen 1817. En något mera omfattande läkareverksamhet idkades af Frau Dorothea Erxleben5), gift med en prest i Quedlinburg, promoyerad i Halle 1754 genom Fredrik den II:s bemedling. — Emellertid hade dessa enstaka undantag fallit i fullständig glömska, då i Nordamerika initiativet till den nämnda rörelsen utgick från en europeisk kvinna, och på långliga tider hade väl ingen qvinna besökt någon medicinsk skola i Europa, då isen bröts af Elizabeth Garret. Efter att hafva genom privat undervisning gjort medicinska studier, sökte hon på flere håll att få genomgå någon af de examina, hvarigenom den engelske medicine studenten uppvisar sin mogenhet för läkareyrket, och det tilläts henne slutligen att 1865 genomgå licentiatexamen vid Vociety of Apothecaries — eller, såsom den vanligen kallas, Apothecaries Hall — London 6). Hon kunde således sätta ett L. S. A. efter sitt namn och var såsom sådan fullt berättigad till medicinsk praxis: nöide sie dock ei därmed.