Aftonbladet – 19 januari 1872, sida 2

1teln. Han blef nu vän och ifrig anhängare ar rins Louis Napoleon. Det troddes att han hade n verksam andel i det olyckliga försöketi Strasourg, hvilket han uti en i London utgifven roschyr under titeln Relation de Venterprise de Prince Lowis Napoleon sökte framställa i en förkönande dager. I denna broschyr vältar han mnsvaret för den olyckliga utgången från prinen och sig på ödet. Vi förmoda, att han hyte samma åsigt med afseende på den en tid derfter inträffade händelsen i Bologne — en galenkap i hvilken han äfven hade andel. Han häkades vid detta tillfälle tillika med Louis Napor eon och dömdes till tjugufyra års fängelse. Han oplef emellertid snart frigifven och sysselsatte si wu med literära arbeten, bland hvilkas alster m vämnas den till franska akademien insända skri en Sur Vutilite des Pyramides d Egypte. Vid utbrottet af 1848 års revolution begat han sig till Paris, der han med sin vaniga energi, skicklighet och raskhet företog sig rutt organisera det bonapartistiska partiet. Till belöning derför utnämnde honom Louis Napoleon, lå han blifvit president, till sin adjutant och generalmajor vid nationalgardet i Paris. Följande år valdes han till medlem af lagstiftande församlingen och visade sig der strax från början såsom en ifrig förkämpe för den politik, som herrskade i Elysgepalatset. I slutetafsamma år sänles han till Berlin såsom ambassadör och utförde sedermera en mängd diplomatiska uppdrag, ihvilka han — vi behöfva knappast säga det — utvecklade mycken smidighet och skicklighet. Han tog en framstående del istatskuppen i December 1851 och blef i följande månad Mornys efterträdare såsom inrikesminister. I följande Maj månad gifte han sig med prinsessan af Moskwa, en sondotter till marskalk Ney, med hvilken han af presilenten fick en hemgift af 500.000 francs hvarjemte han upphöjdes till grefve. År 1855, unler orientaliska kriget, skickades han såsom amhassadör till London, der han stannade ända till 1358, då han på denna post efterträddes af marskalk Pelissier. Det sades då, att hans afsång förorsakades af senskilda angelägenheter-, men den engelska pressen och allmänheten kunde icke afhålla sig ifrån att ställa den i samband med Orsinis attentat mot kejsarens lif och den förmenta orättvisa, som blifvit begången genom den i denna sak invecklade dr Bernards frikännande af en jury i England, dit han flytt. Persignys efterträdare innehade platsen endas ett år, och den öfvertogs åter af Persigny 1859 —60. Sistnämnda år återkallades han till Paris för att intaga Billaults plats såsom inrikesminister. Men från denna post måste han afgå år 1864 i anledning af det stränga och hänsynslösa sätt, hvarpå han behandlade franska pressen. Den återstående delen af Persignys officiella och cke-officiella bana och hans upphöjande till herig till belöning för de tjenster han gjort den oonapartistiska saken äro säkerligen ännu i friskt ninne hos våra läsare, och vi behöfva här icke orda vidare derom. Bland det preussiska kabinettets medlemnar har ingen haft en svårare ställning: sentemot de olika politiska partierna än dr Mihler, hvilken nu i nära tio års tid varit kultusoch undervisnings-minister. Miihler har under de senaste åren ständigt varit föremål för det national-liberala partiets angrepp, hvilket beskylde honom för reaktionära tendenser och vid hvarje tillfälle jade sin förbittring mot honom i dagen. Missnöjet ökades ännu mera genom de måna processer, som Mihler lät anställa mot lemokratiska tidningar, och den byråkratiska stränghet, hvarmed han handhade sitt embete. Redan omedelbart efter kriget i fjol sades det, att Mihler skulle taga afsked, men detta rykte bekräftades icke. I let konservativa Preussen gå icke ministerombyten för sig med samma lätthet som i le flesta andra länder. Omsider har dock len nu varande preussiska landtdagen gifvit kultusministern banesåret, och anledninsen härtill är den af honom framlagda 1agen om uppsigten öfver skolorna, hvilken lag han utarbetat utan att rådföra sig med let evangeliska öfverkyrkorådet, som känt sig förnärmadt af denna sjelfständighet från ministerns sida. I följd häraf slöt sig landtlagens konservativa parti, hvilket hittills understödt Mähler, till hans motståndare. Landtdagens deputeradekammare förkastade lagen vid första behandlingen, hvarefter det . Berlin hette, att Mihler skulle afgå. En korrespondent från nämnda stad till Köln. Aeit. af den 14 dennes bekräftar ryktet om Mihlers afgång, och i ett telegram till Berlingske Tidende heter det, att öfverjustitierådet Falk blifvit utnämnd till Mählers efterträdare. När det i tyska skrifter är fråga om nationens uppgift att civilisera eller rättare tt germanisera och om de välsignelserika rukter, som detta kulturarbete redan burit, hänvisas vanligen med stolthet till germaniseringens framsteg i storhertigdömet Posen och det polska elementets gradvisa tillpakagående gentemot teutonismens segerrika välde under de senaste 50 åren. Särskildt motsats till Österrike, der det tyska elenentet befinner sig i en temligen hopplös strid med de olika slaviska nationaliteterna, ar Preussens förmåga att förtyska eröfrade orovinser alltid blifvit framhållen som ett vevis på denna stats historiska mission att rara hela nationens förare och rikets för;kare. Desto större och smärtsammare uppseende har det på senare tiden väckt, att rån Posen nu höres det ena klagoropet efter let andra deröfver, att det går tillbaka med vermanismen i samma mån som det polska lementet. tränger längre fram . mot vester. Den berlinska National-Zeit., som med stor tppmärksamhet brukar följa alla nationella örelser vid Tysklands östra gräns, meddear den 5 dennes en längre berättelse. från Posen, som uttalar sig om en mängd för det yska elementet skadliga förändringar, som nträdt sedan 1848. TI sitt nummer af den 4 dennes återkommer tidningen i en l1elande artikel till samma ämne och yttrar land annat: Polackarne ha blifvit vida rerksammare än förut; från sex af de östra retsarne hafva landtråden inberättat, att leras kretsar åter blifvit polska. Men icke eller i andra trakter af provinsen går det fter önskan; tyskarne hafva under de seare tio åren förlorat den ena tyska valretsen efter den andra och hafva måst duka inder för polackarne. Detta kan endast förlaras på så sätt, att polackarne genom den yska administrationen af deras provins blifit rikare och derigenom äfven mäktigare 00t regeringen, På senare tiden har en ökad jelfkänsla börjat göra sig gällande hos alla Juropas folkstammar; polackarne, som från irminnes tider utmärkt sig för en lefvande ationalkänsla. ha icke stått tilihaka i detta