Aftonbladet – 19 januari 1872, sida 1

handen under hakan, Du bör bjuda till att få tillbaka rosorna på din hustrus kinder, Georg. Farväl nu med eder alla. De betraktade honom, den lille, krokige figuren, der han i regnet gick öfver gården med ridspöet i handen. Georg Arde följde med för att öppna gårdsgrinden. Squire Ardes lefnadshistoria hade varit sorglig. I sin tidiga mannaålder, då lifvet ännu låg ljust och leende för honom, hade han gift sig med en ung ficka, som han älskade högt, Hon gaf lifvet åt ett barn — en flicka, och snart derpå började symptomer af sinnesrubbning märkas hos henne. Alltsedan och ända till sin död, som inträffade för tre år tillbaka, hade hon i obotligt vansinne varit inspärrad på ett dårhus, Den lilla flickan lefde tills hon blef tio år och hennes död krossade nästan faderns hjerta, Alltsedan hade han varit sorgligt förändrad; alla mildare känslor i hans natur tycktes blifvit nedbäddade i hans dotters graf och squiren blef en gammal, girig enstöring. I Hurst Leet ansågs han vara en hård man, men detta stränga omdöme passade blott för hans sällskapliga egenskaper; mot sina medmenniskor, sina underhafvande, kunde man ej förebrå honom en enda handling af hårdhet eler förtryck, sHur ser humlen ut, Georg? frågade han, då de gingo genom grindnmn, Rätt lofvande, sir, Intet avt klaga öfver; Jag tror att jag tar den der karlen på försök. God morgon. N Följande dag, på eftermiddagen, lemnade Geoffry Clanwaring sin unga hustru i Malvern och red öfver till Harebell Farm, för att yppa det steg han tagit. Han trodde ej att något ännu blifvit bekant, ja, han kände sig säker på att giftermålet var en hemlig. het. Då Geoffry kom fram stoå mr Owex på logen och såg på tröskningen Ven unge mannen lemnade sin bl och gick dit. Som bullret derinne var fullkomligt döfvande, järog he arrendatorn med sig ut, satte sig Ned på en kärrskalm och sade honom allt.