Aftonbladet – 18 januari 1872, sida 2

tog af sig en röd kappa, hvilken tjenat till att dölja hennes drägt. Hon bar en brud: klädning af finaste, ostindiskt musslin, en gåfva sedan ett år tillbaka af hennes gud: mor, och en halmhatt, klädd med blekröda törnrosor. Gud välsigne dig, min älskling! yttrade Geoffry och fattade hennes hand. Klockan är sju minuter öfver nio och jag har varit på väg att förgås af oro. Jag var så rädd, hviskade hon. Jag vågade inte förut lemna mitt rum, af fruktan för att möta någon i trappan. Jag önskar att ni må föra denna unga dam till altaret, sade Geoffry till klockaren och läti detsamma en vacker dusör halka ned i hans hand. Skall ske, sir. — Presten framträdde i sin skrud och intog sin plats. Klockaren gaf det unga paret tillkänna, hvar de borde knäfalla och ställde sig på andra sidan om Maria, såsom hennes far. Brudtärnor funnos ej. Vi ha redan nämnt att sådana bröllop den tiden voro ganska brukliga och presten gjorde inte heller nu några invändningar. Han såg att licensen var lagenlig, framställde ett par frågor och skred derpå till vigseln. Sällan har ett vackrare par knäböjt vid altaret, aldrig ett mera intagande. Han, högväxt och skön, med den sachsiska racens klara, blå ögon och ljusa, lockiga hår hon, så outsägligt täck, i sin ljufva blyghet. Presten förklarade dem vara äkta mar kar och lemnade på begäran Geoffry Clanwaring en vigselattest. Det hade börjat regna, då de åter kommo ut ur kyrkan. Morgonen hade varit mulen, töcknig och grå och så kom regnet, ehuru icke mycket stridt ännu. Maria tog upp sin hvita klädning under kappan och gick,