Aftonbladet – 18 januari 1872, sida 2

Den var köpt hos samma guldsmed, af hvil ken så mycket guld och silfver blifvit stu let; en stöld, rörande hvilken ännu fullkomligt mörker hvilade, trots allt bemödande af Londons sluga polismän. Geoffry fann sig ha hittat på rätta storleken för det vackra, lilla fingret och qvällens skuggor dolde välvilligt rodnaden på Marias kinder, då han sade henne det. 2O, Geoffry, jag vågar knappt tänka derpå! sade hon bönfallande. Jag darrar för följderna. Och dessutom är det inte rätt af oss, att göra så. — Tvärtom: det är fullkomligt rätt handladt af oss, min älskling. Då min far en gång lär känna dig och finner att vi äro lyckliga, skall han förlåta allt. Och du vet sjelf att vore det blott för min egen skull, så skulle nog din far gerna gifva dig åt mig till hustru. Jag har aldrig förr varit mina föräldrar olydig, sade hon och brast i gråt. Geoffry Clanwaring bortkysste tårarna. Det ljufva ansigtet hvilade stilla mot hans axel, och han kysste det gång på gång, medan han hviskande, och med all den välta lighet kärleken har till sitt förfogande, bjöd till att åter lugna henne. Och så skildes in — för sista gången innan deras bröllops ag. Följande morgon stod porten uppe till S:t Peter, — en gammal, fuktig kyrka vid Frog Lane, dit man steg ned, liksom i ett källar hvalf. Presten befann sig i sakristian och klockaren hade något att anordna framme vid altaret. Geoffry Clanwaring stod i brudgumsdrägt vid dörren och såg oroligt och forskande framåt vägen. En ung flicka kom in; — en förtjusande. blyg varelse som af sinnesrörelse knappt kunde andas och som med darrande hand