Aftonbladet – 17 januari 1872, sida 2

vande barn. Den lilla, späda varelsen var sin mor mycket kär och hade i dopet erhållit modrens namn, Mary. Mrs Arde var utomordentligt vacker, men fin, ömtålig och blek. Det tycktes fattas henne lifsblod och krafter; mot aftnarne kunde hennes kind få färg, men annars var den blek som galabar ster och under det fina skinnet sågos tydligt de blå ådrorna. Georg Arde hyste mindre fruktan för blekheten, än för den rodnad som så regelbundet kom och gick; den före. föll honom fruktansvärdt hektisk. -Ögonblick funnos, då han greps af en isande förfäran, att han skulle förlora sin unga hu stru, men han bjöd till att åter förjaga denna hemska aning ur sitt bjerta och lät aldrig ett ord derom undfalla sig... Maria Owen hade nu under flera veckor vistats hos sin syster; hennes föräldrar, hvilka äfven voro oroliga öfver sin äldsta dotters helsa, läto Maria gerna få stanna hos sin syster. — Nu hade likväl mrs Arde tyckts återfå något bättre krafter och derför skulle Maria resa hem; det hade blifvit afgjordt att hennes far, då han på lördagen kom in på torget, skulle föra henne med sig tillbaka. Det var den ungaflickans vistande i detta hem, som hade föranledt ofta npprepade be. sök af Geoffry Clanwaring. Knappten dag förgick, utan att han, på grund af en eller annan förevändning, gjorde en färd till Worcester. Sir Dene, som icke misstänkte något, yttrade blott att sonen hade. fått en särdeles lust för promenader till häst. Ej så, att Geoffry alltid red till staden; ofta gick han äfven till fots. Just nu uppehöll sig baroneten i London, sedan han lyckligt och väl blifvit återstäld från sin försträcknin i fotleden, och Geoffry, var helt och hållet sin egen herre, utan någon, för hvilken ham behöfde redovisa för sina handlingar, (Föris.)