Aftonbladet – 16 januari 1872, sida 2

men hvad detta ville säga, kunde hon e begripa. I stället för att motsäga modren stirrade hon ännu mera forskande på de bleka ansigtet. Den skuggan är mäktig att skrämma d bästa hästar; ja, det är hon; och de kunn: se henne, Mary, Hon skrämde mig. Talar ni i yrsel, mor? frågade Mary Barber sträft. Jag! Skulle jag yra? Hvad har sat det i hufvudet på dig, barn? Ja, hvad annat kan det vara? Detta ta let om skuggor ? Hör lång tid kan det nu vara sedan der nya vägen öppnades? återtog mrs Barber som i allt, utom i sjelfva det ämne ho upptagit, bevisade sig vara lika redig son vanligt. Det är nu öfver tre veckor sedan, sva rade Mary. Jaha, tre veckor var det, för liden tisdag. John Pound kom upp qvällen förut å måndagen och berättade att ar etsfolket hade röjt bort sina redskap oc) att vägen följande morgon, skulla upplåta åt allmänheten. Nå; då morgonen kop tänkte jag att jag skulle sätta på mig mi gamla, röda kappa och gå ut för att se li tet på vägen. Det var en fin, solig da; och ganska varm för September månad. Jag gick till platsen, Mary, och jag stödde mi; emot staketet der uppe, midt emot park grinden och såg nedåt. En rar och slå väg var det, nästan rar nog för en gamma gumma att sörja sig till döds öfver. Jag kände inte alls igen platsen, Ej en stel var lemnad af det gamla, kära hemmet, int ens för att utmärka platsen der det had stått, Allt var liksom bortsopadt, både väg RR och den gula jasminen som växte upp ör dem,x v