Aftonbladet – 15 januari 1872, sida 3

— En henisk olyckshändelse har nyligen tilldragit sig nere i Mark, några mil från Borås, och Borås Tidning meddelar derom följande: Dagen efter nyårsdagen afreste v. kronoläns man F. Sundberg på färd till staden med skjuts från Skene gästgifvaregård, der han erhöll till körsven en omkring 23 år ung bonddräng. Åkdonet var en kärra, drängen körde sjelf sin häst och resan gick utan äfventyr tills man ånkom vid det s. k. Furubäcksgärde. -Här lärer landsvägen vara mer än skäligt smal, kullrig, och var för tillfället belagd med en svår ishalka. På ömse sidor om viigen finnas mellan 2 3 3 alnar djupa diken, hvari på botten stod -omkring 3 qvarter högt lervatten. En biväg stöter här till landsvägen. Hästen, som var van att tagaaf på bivägen, ville göra så äfven nu, under det de resande pratade med hvarandra. Drängenryckte då häftigt på motsatta tömmen och vid det hästen hastigt gaf efter för tryckningen halkade kärran och stjelpte i diket. Hr Sundberg kastadeg dervid med fart öfver diket och gärdesgården in på åkern bredvid. Sedan han litet hemtat sig efter luftfärden och funnit sig oskadd. såg han sig genast om efter reskamraten. Hästen och kärran lågo i diket; hästen på ryggen med alla fyra benen i vädret. Drängen syntes deremot ej till. Förmodande honom ligga 1 diket sprang 5. ned deri ; men äfven här kunde han ej upptäcka honom, ehuru han stack och kände sig för med handen under hästen. Endast edt suckande tre gånger upprepadt ljud förnamms derifrån! I detsamma ankommo tvenne för: S. obekanta lasskörande bönder, hvilka af honom anropades om hjelp. Men hvad skall man säga derom, eller huru skall man ens kunna tro något sådant vara möjligt? De hjertlösa menniskorna gåfvo det cyniska svaret, att de ej hade: tid att hjelpa, hvarefter de fortsatte färden!! S.. som ensam ej förmådde uträtta något, sprang då till närmaste å något afstånd belägna gård, der han erhöll hjet af två karlar, som medtagande lyftstänger åtföljde honom till olycksstället. Vid ankomsten funno de mot förmodan hästen ännu vid lif. 8. hoppar då genast ned i diket för att med sin knif afskära seltyget och såmedelst befria det stackars djuret. Så fort hästen emellertid började känna sig lös, vred han sig med -en kraftansträngning på sidan, dervid S. kom emellan hästens ben och trycktes mot väggen i diket; hvarur han ej lyckades komma upp. Lyckligtvis kunde han dock vända sig så, att han fick bröstet mot jordvallen, ty under hästens försök att resa sig sparkade han honom oupphörligt med sina jernskodda hofvar. Förvånansvärdt nog slapp S. äfven härifrån utan värre skador än ett Jar mindre hål på benet och en dugtigt mörbultad rygg och sida. Sedan hästen slutligen blifvit upphjelpt, varseblef man skjutskarlen liggande på botten i diket med hufvudet under vattnet. Han hade legat under hästen och sålunda på samma gång blifvit qväfd af djurets tyngd och drunknat i lervällingen. Då han upptogs var han längesedan död; någon yttre skada å kroppen, mera än att han var mörkblå af qväfningen, kwide ej upptäckas. Sedan hr Sundberg återforslat den döde till hans hemvist begaf han sig till vederbörande länsman, för att aflägga rapport om saken; och var han vid hemkomsten så stel och öm af de många sparkar lan erhållit af hästen i diket. att han måste lyftas ur åkdonet. Någon farlig skada har han dock, som sagdt, ej lidit.