Aftonbladet – 15 januari 1872, sida 2

li Hurst Leet, som enkan Barbers fördrif. I vande från sitt hem. Två eller tre aftnar derefter begaf sig Mary Barber på väg till sin mor med en mugg öl och bröd, som mrs Owen låtit Mary tillreda. Öl och bröd, försatt med sirap, var en styrkedryck, som den tiden åtnjöt mycket anseende och ofta skickades af de riks till gamla sjuka personer. Mrs Barber hade funnit en fristad hos John Poutd och hans hustru, hvilkas två öfverrum hon hyrde, eller rättare sagdt: ett rum och en vind, på hvilken hon uppsatte det af sitt lösörebo, som hon icke behöfde och som ej blifvit såldt. Böstaden var belägen vid öfre vägen nära Arde Hall; Pound var squire Ardes forman. Mary Barber tog raskt ut stegen, ej blott emedan det såg ut att bli regn, utan för att soppan skulle komma fram medan hon ännu var riktigt varm.. Den gamla modren satt på en mattbit framför elden och lutade hufvudet mot en stolsdyna. Hå, mor, hvad ni har kommit er lågt ned i verlden! ljöd Marys helsning. Hvarför sitter ni dernere? Utan att ha gifvit något direkt svar. på frågan, reste sig. mrs Barber uppoch satte sig på stolen. Det måtte vara litet kyligt i qväll — är det så barn? frågade hon, och en åskådare kunde väl haft skäl att le åt att den resliga, knotiga, medelålders Mary Barber fick heta barn. Nej, mor; det är gänska varmt i qväll. Var det möjligt att denna stackars hopskrumpna: varelse var samma feta, friska, dugtiga qvinna som lefde i den omtvistade bostaden? Ack, ja! Och underligare var, att hon ännu kunde lefva. : (Forts.)