Aftonbladet – 15 januari 1872, sida 2

kommo nedspringande. Linorna afskuros en af de darrande hästarne stupade och låg orörlig, den andra lyckades man åter få lugn. Man började nu taga reda på huru baro neten befann sig. Han hade kastats öfver hufvudet på Geoffry och var naturligtvis ganska skadad af det våldsamma fallet. Att stiga upp utan hjelp var honom ej möjligt: hans. ena fotled var skadad, dock ej bruten, blott illa försträckt. Värre kunde det ha gått, anmärkte sir Dene. Hvad i all verlden kunde det vara som skrämde hästarne, Geoffry? Jag yet inte, sir; jag är högst förvånad öfver hvad som händt, svarade Geoffry, hvars hela utseende vitnade om öfverraskning. Här fanns alls intet som behöfde skrämma dem. Åtminstone såg inte jag något. Det fanns ingen anledning. Ingen lefvande varelse, hvarken djur eller menniska var i närheten. Huru skola vi få er hem, min far? Åh, jag kan nog linka hem, om du stöder mig på den ena sidan och någon annan på den andra, svarade baroneten. Jag vill hoppas att hästarne äro helbregda. Det kunde gått sämre för oss allesammans, min g08se.5 Ja, i sanning, min gode far. Ja, sämre kunde det aflupit; men i alla fall befanns en af. hästarne vid deras våldsamma rörelser ha illa skadat sig och måste skjutas, Cole, hästläkaren, hoppades ett par dagar att kunna rädda det ädla djurets lif, men förgäfves. Sir Dene var högst ledsen häröfver och sade Cole rent ut, att nästan lika gerna skulle han sjelf låtit skjuta sig för pannan. Tilldragelsen framkallade nästan lika mycken uppmärksamhet och prat