of emlvla CL pal Ulag. JHDlaud allav paåppRet -Ihan den fordom så allmänt rådande rädslan I för kometer och solförmörkelser, en räddI håga som fullkomligt försvunnit sedan man upptäckt de för dessa fenomen gällande laSlgarne och blifvit i stånd att på klockslaget bestämma ankomsten för dessa en gång så I fruktansvärda järtecken, mot hvilka man ödmjukt bad om Guds beskydd. Sådant är emellertid icke förhållandet med åtskilliga andra naturföreteelser, företrädesvis regnet, och vi ha derför ännu i våra kyrkor det sällsamma skådespelet af böner om regn eller eItorr väderlek, en vidskepelse som skall för refalla kommande tider lika barnslig som de känslor af bäfvan, hvarmed våra fäder beI traktade en komet eller en solförmörkelse. Vi äro nu bekanta med de lagar som bestämma förmörkelser och kometernas rörelser, och då vi äro i stånd att förutsäga deras inträffande, ha vi upphört att bedja bli bevarade derför. Men som våra undersökningar om regnets fenomen råkat gifva mindre lyckliga resultat, tillgripa vi den allt .Jannat än vördnadsfulla utvägen att bedja Iguddomen godtgöra dessa brister i vårt veItande, hvilka äro en följd af vår egen lättja, och vi blygas ej att i våra kyrkor vanThelga religionens ceremonier genom att beI gagna dem till täckmantel för en okunnigThet som vi borde öppet erkänna. ) I afseende på presterskapets aftagande makt inom England anmärkes huruledes nnIder de äldre och barbariska perioderna ena hälften af öfverhuset utgjordes af andliga pärer och endast den andra hälften af verldsliga. Vid början af adertonde århundradet hade de andliga pärerna, i stället för att utgöra hälften af öfverhuset, sjunkit ihop till en åttondedel, och i medlet af det nittonde ha de ännu ytterligare minskats till en fjortondel. Vi ha här en slående, i siffror uttryckt bild af detta prestmaktens aftagande, som är ett väsentligt vilkor för den nyare civilisationen. På samma sätt ha mer än femtio år förflutit sedan någon prest kunnat väljas till folkrepresentant, då underhuset 1801 genom ett formligt beslut stängde sina dörrar för en klass som i fordna dagar skulle med upps ta armar emotäfven af den stoltaste och mest aria församling. I öfverluset ha biskoparne ännu qvar sina platser, men osär kerheten af deras besittning inses allmänt, och den allmänna opinionen pekar i sitt framåtskridande stadigt mot en tid, som nu mera ej kan vara mycket aflägsen, då öfverteen ru andliga medlemmar, hvilka genom sina vanor, böjelser och traditioner tydligen ej äro passande för det politiska lifvets profana ligast af det nya häftets innehåll förefaller oss emellertid den teckning vara, som författaren gifvit af de vid första anblicken oförklarliga motsägelserna i den politiska styrelsens åtgärder under engelske konungen Carl II:s regering, och det må vara oss tillåtet att i hufvudsak återgifva dessa snillrika reflexioner. De politiska författare, heter det bland annat, som bedöma händelser utan afseende på den intellektuella utveckling, hvaraf de endast utgöra en del, skola i Carl II:s regering finna mycket att fördöma och knappast något att gilla. Af sådana författare skall jag klandras för det jag aflägsnat mig från den tränga stig, inom hvilken historien allt för ofta blifvit inskränkt. Och likväl ir det mig omöjligt att fatta, på hvad annat sätt man skall kunna förstå en period, som för en ytlig betraktare är full af de gröfsta motsägelser. Denna svårighet skall genast springa i ögonen, om vi för ett ögonblick jemföra den allmänna karakteren af Carl IT:s regering med de stora saker, som under denna samma regering fredligt utfördes. Aldrig förut sågs en sådan brist på samband mellan medel och ändamål. Om vi endast fästa oss vid de styrandes karakterer och deras utländska politik, måste vi förklara Carl II:s regering för den sämsta som någonsin varit sedd i England; Hålla vi oss deremot endast till de lagar som utfärdades och de principer som uppställdes, skola vi nödgas erkänna, att denna samma regering utgör en af de mest lysande epokerna i våra häfder. TI politiskt som moraliskt hänseende funnos hos regeringen alla element till förvirring, svaghet och brott. Konungen sjelf var en lågsinnad, själlös vällusting, utan en kristens moral och nästan utan en mans känslor. Med undantag af Clarendon, hvilken han för hans dygder hatade, hade hans ministrar ingen enda af en stotsmans egenskaper, och nästan alla uppburo pensioner af franska kronan. Skattebördorna ökades, medan rikeiz trygghet minskades. Genom det tyungna uppgifvandet af städernas kartor sattes våra municipala rättigheter i fara. Genom instäliandet ar skattkammarens betalningar förstördes vår statskredit. Ehuru ofantliga summor användes på underhållet af vår sjöoch landmakt, voro vi i ett så försvarslöst skick, avi Pär et krig som länge varit förberedt bröt ut, vi sindo fullkomligt handfallna, och så stor var den ömma... odugligheten hos regeringen, att Hollands flottor el blott kunde triumferande visa sig utanför våra kuster, utan äfven segla uppför Thames, anfalla våra arsenaler, uppbränna våra fartyg och skymfa Englands hufvudstad. Men med allt detta är deticke desto mindre obestridligt, att under denna samme Carl IT:s regering flera steg togos i den rätta riktningen än som under någon lika lång period blifvit tagna under de tolf århundraden vi innehaft Britanniens jord. Endast genom kraften af denna intellektuella rörelse, som omedvetet understöddes af kronan, åstadkommos inom loppet af några få år reformer som förändrade samhällets utseende ), De två stora hinder hvaraf nationen länge varit hämmad i sina rörelser voro ett andligt och ett territorielt tyranni: kyrkans tyranni och adelns tyranni. Ett försök gjordes nu att afhjelpa dessa samhällslidanden, icke genom palliativer, utan genom kraftiga hugg riktade mot de klassers makt hvaraf dessa lidanden förorsakades. Ty detvarnu en lag utfärdades som upphäfde detta beryktade konungabref i kraft hvaraf biskoparne eller deras fullmäktige kuude låta bränna personer hvilkas religion skilde sig fun Ånnag Tatt tar nu vwnat han huset skall följa underhusets exempel ochlj. förmå lagstiftningen att befria det från dess :