Aftonbladet – 11 januari 1872, sida 3

Jag såg det, inföll Mary Barber tvärt. Och hör, Betsy, hvad var det för en schal? Den såg för mina ögon utt, att vara äkta ;rpe. Ja, den vackraste man kan få skåda, svar rade Betsy med värma. Den har hon fått vf herr Richard. Hon ville ej nyttja den först, ty den var för präktig, sade hon, men herr Richard bara skrattade åt henne. Fransen var väl så bred. Nå, säg mig nu, du egensinniga varelse, inföll Mary Barber med skärpa i rösten, medan flickan räckte fram sina hänler föratt visa hur bred fransen vär, huru jag skulle kunnat se henne i sin gredelina klädning och med den schalen, om hon inte kommit mig till mötes. Förr kunde jag vänta att se mig sjelf gåi sidenklädning, än Hester i Cr6peschal, och Richard måste ha mera pengar, än vett, som kan köpa en dylik. Ja, hvar kan hon nu vara, mån tro? yttrade Betsy, för hvilken sistnämnda argument tycktes vara slående. Kan hon ha gått alldeles ensam till kyrkan? Bry dig inte om att undra på den saken!s återtog Mary Barber, som ej kände sig hågad att förråda sin okunnighet i ämnet, Akta dig blott en annan gång för att motsäga dem som klokare äro än du, Betsy Marsh. Betsy tog ödmjukt emot tillrättavisningen. Hvarför tog hon sig ej en vagn och for på ett passande sätt? återtog Mary Barj6r. Det skulle visserligen kostat pengar, nen en sops bröllop kommer endast en gång under lifstiden. Vagnen kom och hemtade herr Richard, nen hon ville ej fara med, sade tjenstflickan. Sänkande rösten till en hviskning, började hon att berätta om det obehagliga