ställning, med fötterna åt. den -sidan del Worcester låg och ansigtet vändt mot Mary liksom afvaktade hon hennes ankomst och ville ej göra sig besvär med att stiga öf ver till den andra sidan. För att begagna oss af ett simpelt uttryck, kunde Mary Barber knappt tro sina egna ögon och systerns företag vann ingalunda hennes bifall. En sådan enfaldig menniska! — att komma så här, en sådan dag för att möta mig! Och hur kunde hon vara viss på att jag ej i stället gått stora landsvägen! De tro sig väl kunna locka mig att äka med dem till kyrkan, men se det blir intet af! Jag sade henne ju att jag inte ämnade ha något att göra med det der storfolket och det borde väl Hesters eget sunda förnuft också säga henne är det rätta. Ja,se bara! har hon inte sprungit sig till mjelthugg! Denna sista anmärkning framkallades af att hon såg Hester lägga handen på hjertat. Läkaren hade förut varnat mrs Pickering för häftig rörelse såsom farlig. Det är just lagom åt henne! utbrast den föga veksinta Mary Barber, som lätt miste tålamodet, då menniskor buro sig oförståndigt åt. Hon var nu tillräckligt nära för att se huru systern var klädd. Hester hade samma gredelina sidenklädning som föregående afton samt hvit hatt och hvit schal. Mary var i det hela missnöjd med hennes klädsel, Nå, min själ har Hon inte ändå sin gamla klädning! Hvad skall nu det vara till? Hvarför tog hon ej den gula, som hon talade om? Jag skulle ej vilja komma på min äldste sons bröllop i en vänd klädning, ny skulle den vara, om också bara af ylle. Men det är så likt Hester; aldrig kan hon lida att sätta på sig något nytt; hellre då — nå, min sann, tror jag ej att schalen är a äkta, hvit cröpe.