i tysthet intaga plats i något mörkt hörn af kyrkan. . Hon var i sina allrabästa kläder: en fin, grå kasimirsklädning, en grå sidenschal med vacker, broderad bård af liljor och törnrosor samt halmhatt, klädd med de hvita atlasbanden. Schalen skulle varit värdig att bäras af hvilken fin dam som helst, hade varit en gåfva till Mary, att bäras på hennes egen bröllopsdag (hvilken till följd af hennes trolofvades trolöshet aldrig blef utaf) och var ännu så godt som alldeles ny, emedan den icke oftare kom på än högst en gång om året. Hon gick gångstigen öfver ängar och gärden. Denna var behagligare än den dammiga landsvägen och så gick hon raskt vidare med paraplyen i ena handen. Himlen var klar och blå, och intet regn tycktes vara att förvänta på flere dagar, men icke för mycket godt skulle Mary Barber begifvit sig ut i sina bästa kläder utan skyddsmedel och derför höll hon stadigt fast den stora, grönå bomullsparaplyen, på midten omknuten med ett band och väl en fot i liameter. Hon hade gått nära två tredjedelar af vägen och hade blott ännu en äng emellan ig och stora vägen. Den mark, der hon innu vandrade, kallades gemenligen Dalvången, med anledning af en däld vid en lel deraf. Denna del hade Mary Barber edan hunnit förbi och medan hon gick vi-: are, hörde hon tydligt i den rena, stilla! uften en kyrkklocka slå half elfva. Jag! ommer just lagom fram, tänkte hon. l I detta ögonblick varseblef hon en per-J1 on, sittande på stättan vid gärdesgården! ramför sig och då hon kom närmare, ll åg hon med stor förvåning att det varennes syster, Hon satt i-en snedvriden