Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

stod öfver alla misstankar och någon mera skrifvare än han fanns icke. Mrs Pickering greps af en gruflig ångest, men hennes tro på den yngste, älskade, öppenhjertige sonens heder kunde ej rubbas. Hör hvad jag vill säga er, min mor, fortfor Richard; vi veta, — åtminstone vet jag det, — att William depenserat långt utöfver sin lön. Hvarifrån ha de summor kommit, dem han förslösat, — dem han öppet erkänner sig hafva förslösat? Jag har afhållit mig från att yppa detta till er, för att skona er. Stone har gång på gång uppmanat mig att meddela er saken. Tyst, Richard! Dessa pengar har han erhållit af mig. William Pickering vände sig om; han hade med skenbar likgiltighet stått vid fönstret och betraktat huru solen gick ned. För en gång hade nu hans behagliga 1eende gifvit rum för ett uttryck af harm och förakt. Så mycket skulle jag ej vårdat mig om att säga honom, min mor; nej, det skulle jag ej! Om han är i stånd till att hysa en dylik misstanke emot mig, så må göra — låt honom tro det! Gång på gång har jag sagt honom att jag inte rört ett öre af kassan; det samma har jag sagt gamle Stone, som skall lägga sig i allting, men det har varit som att tala till hälleberget. Är det rimligt att jag skulle tagit pengar? Jag kunde haft lust att slå gubben till golfvet, då han anklagade mig för att vara en sådan skam för min aflidne far.