Aftonbladet – 10 januari 1872, sida 3

Du kan nog hinna i tid, om du sjelf vill: Mafry. Kanske kan jag det, kanske också inte, var Marys ärliga svar. Det är fem veckor sedan sist var tvätt och frun är så klen till helsan, som gerna är möjligt. Och så vill jag säga dig rent uten sak: jag känner mig inte hågad att komma. Jag skall komma, efter du är så angelägen derom; jag skall äta en bit af deras bröllopskaka och dricka ett glas vin för deras välgång. Men hvad det beträffar att sätta mig ned till frukostbordet — eller hvad det nu blir för en måltid — med Laws. och deras förnämliga gäster, så säger jag rent ut att det sker inte! Jag vet bättre än så hvar min plats är. Och ej heller skulle Laws göra räkning på mig. Men de säga att de ämna be dig vara välkommen. Skulle tro att de få beqväma sig dertill! svarade Mary och fnyste, men i alla fall torde de nog anse mig för en fjolla, ifall jag kom. Jag vore inte ändå emot att se på vigseln och derför skall jag, om det blir mig möjligt, gå öfver till kyrkan. Hvad jag med säkerhet kan lofva, är att åtminstone hinna fram tids nog för att dricka de nygiftas skål, innan de resa. Mrs Pickering steg upp. Hon visste det skulle icke tjena till något att vidare förorda saken ; hon sade derföre barnen farväl, gick in till mrs Owen för några minuter, nekade bestämdt att dricka tå och beredde sig till att åter gå hem. Mary följde henne ut på trappan. Du är grann, du! — kommer gående i din fina sidenklädning på en söckendag! utbrast hon, alldeles oförmögen att tiga längre, angående en sak som hela tiden hade retat henne,