Aftonbladet – 5 januari 1872, sida 3

Olycklig, kallar ni honom! Planen är ganska god. Icke för min mor. Hon har varit en rättskaffens, en hårdt pröfvad qvinna, sir; detta blir ett slag som fyller hennes sorgekalk ända till brädden. Jag skulle tro henne vara en egensinnig, gammal qvinna. Hon kunde finna sig lika väl i ett annat hem och här finns många små lägenheter att välja på. Hon kan ej lefva länge, sir, invände Mary Barber; hon ... Hvad den saken beträffar, så kan hon lefva lika länge som jag, inföll baroneten. Hon år ju kry och frisk och kan nog ännu stå bi tio, femton, ja ända till tjugu år. Hon är nu i sitt sjuttiosjette år, sir Dene: O, nådig herre, skona henne! Jaga inte ut henne för att dö. Jag är djerf nog för att fråga er, sir, hvad ni skulle säga om att, vid hennes höga ålder, förjagas från det hem, der ni hade lefvat all er tid? Hon är född i detta hem; det tillhörde hennes far, före henne och der uppfödde hon sina barn, Hester och mig. Nådig herre, jag vet att ni tillhör de högt uppsatta i landet och att det inte passar mig att tala så till er. Gud skall veta, att jag gör detta, blott för min stackars mors skull. Jag trodde att stället hade tillhört er far, yttrade sir Dene, på hvilken hennes böner ej syntes göra något intryck. Nej, sir, min mor egde det. Hon hette sjelf Hester. Drew. Då hon gifte sig med Thomas Barber, flyttade han hem till hennes hus, emot vanlig sed och ordning. Far hade ingen förmögenhet och var ej god hushållare, ej lycklig i sina företag. Då han dog och det befanns att affärerna voro då liga, syntes ingen annan utväg finnas, än