Aftonbladet – 5 januari 1872, sida 3

Påstår hon — er syster — att ett sådant löfte också blifvit gifvet? Hon har redan några år varit död, sir. Finner ni det inte sjelf besynnerligt, att er mor ej bättre skulle förvarat ett papper, vid hvilket hon fästat en sådan vigt? Min tro är, sir, att hon har förvarat det alltför väl; — att hon har gömt undan det på någon plats, som hon inte nu kan erinra sig, var Mary Barbers lugna svar. Hvad jag med visshet vet, är att hon har varit skrämd för tjufvar. De bästa ibland oss, menniskor, äro underkastade att glömma hvad vi borde minnas, allra mest på ålderdomen. Jag har ej något vidare att yttra om saken, än hvad jag redan sagt, utbrast sir Dene med någon otålighet. Visa mig papperet och dess laglighet skall blifva undersökt. Jag är i okunnighet om dess vigt och betydenhet. Om rättighet till bostaden är lagenligt medgifven, hvilket ni synes tro, men som jag anser nästan vara omöjligt, måste vi naturligtvis hänskjuta frågan till en ju rist och rätta oss efter hans åsigt. Jag misstänker dock på goda grunder att löftet inte efter lag var värdt så mycket som pap peret, hvarpå det stod skrifvet. Mr Honeythorn skulle aldrig så velat bedraga min mor, sir. Hvad mr Honeythorn angår, betviflar jag visst ej att hans blotta ord var nog för honom att hålla ett löfte till slutet af sitt lif, utan några dokumenter. Hvad som band honom, kunde likväl aldrig vara menadt att binda mig. Jag fruktar ni ämnar fullfölja denna olyckliga plan, sir, sade Mary Barber och fixerade baroneten med sina mörka, allvarsamma ögon.