ra venstern. Återställandet af dessa gods an redan nästan betraktas som en afgjord sk. Inom byraerid voörk dekatterna, till stor del mycket häftiga och man heto: ade från vissa håll, att afgörandet af denna ngelägenhet såsom en egendomstvist icke lhör nationalförsamlingen utan domstourne, Prinsarne sjelfve iakttaga tystnad. enstern söker ifrigt ett tillfälle att tvinga em att yttra sig, men de äkta sie äl derför. Omedelbart öfter försavilingeng iskussion af denna fråga hölls stör kobset os hertigen af Aumale, och man beslöt tt gå till väga med stor försigtighet och terhållsamhet. Den af de reaktionära så häftigt angripne vanc har tillställt redaktionen af Constituionnel en skrifvelse, som går ut på att isa akt. de beskyllningar man gjort mot onom för hans förlållandö under kömwunupproret äro orättvisa, och att har till ch med sökt bringa till stånd en förlikning nellan Paris och Versailles, Denna i hitorisk hänseende ganska intressanta skrifelse slutar på följande sätt: Endast en utväg stod oss öppen — att kapa en makt, som kunde ställa sig emelan de stridande. I denna afsigt tog jag del egrundläggahdöt a! sligan för Paris rättigreter, utan att dervid låta mitt nämh ay nas, ty detta var illa ansedt i Versailles, medan jag varit medlem af kommunen, och inom kommunen, emedan jag hade lemnat min plats i densamma. Från denna stund lefde jag i Paris i fullständig tillbakadragenhet. Behöfver jag väl ännu tillägga, att jag hvarken före eller efter den 6 April, hvarken direkt eller indirekt stod i ens den ringaste förbindelse med någon medlem af regeringen? I upprepen, mina herrar, ett yttrande, som Univers tillskrifver en framstående person i republikeh: Denne hade sagt till en deputerad: Huru kal hi hö oära, att vi skola åtala hr Ranc, som gjort oss så stora tjenster? Jag är öfvertygad att detta är en dikt; men jag svarar i alla fall: Om en ansedd, till regeringen hönde person fällt detta eller ett dylikt ytide, 8å här dön personen ljugit. Om en deputerad berättat eller upprepat det, så har denne deputerade ljugit. Damerna i Mulhouse (Elsass) ha tillsändt Thiers en summa af 24.000 francs såsom bidrag till afbetalningen af krigsskadeersättningen till Tyskland. Damerna i Strasbourg ha bildat en komits i samma syfte. I österrikiska riksrådets döputeradekam: mare hafva de polska medlemmarne dei 2 December inlemnat lembergska landtdagens bekanta resolution af den 28 Augusti 1868 ngående Galiziens politiska sjelfständighet. zeta Narodowa förklarar, att den del af trontalet, som handlar om Galizien, icke är tillfredsställande. Herrehuset har antagit finanslagen för de tre första månaderna och ämnar besvara trontalet med en adress. Internationales afdelning i New-York tillställde söndagen den 17 December öl sto demonstration för att hedra minnet af någrå domfälda deltagare i kommunupproret såsom Rossel, Ferry, Bourgeois och Cremieux. Polisen uppställde några hinder med anledning af att demonstrationen skulle försiggå på en söndag, men gaf slutligen med sig och den beramade demönstrationen egde rum i form af en sorgprocession, som högtidligt vandrade upp och ned genom gatorna. Flere kommunister, såsom Simon Dercure, Mågy, Leoraud och bröderna May, deltogo i proesslonön, söm försiggick utan nägra stör rande uppträden. Enligt Köln. Zeit. har regeringen i Washington låtit trycka en diger bok, hvilken roligen lärer bli en mindre välkommen nyårsgåfva. Boken, som är 480 sidor stor, kommer att framläggas för skiljedomstolen i Genåve. Författarne äro Bancroft, Davis och Caleb Cushing, amerikanska regeringens representanter vid nämnde domstol. De återupptaga icke blott allt, hväd som hittills blifvit anfördt mot Englands tvetydiga beteende under inbördeskriget, utan förse derjemte det rikhaltiga materielet med nytt stoff. I sex kapitel utvecklas hvilka pligter, som ålågo England såsom neutral makt, och i hvilka punkter det öfverträdde dem. De lärde författarne lägga den största vigt på Englands eget medgifvande, hvilket blifvit intaget i protokollet i första artikeln af traktaten i Washington, hvaruti det på vänskapligt sätt uttalat sitt beklagande deröfver, att Alabama och an! dra fartyg, hur det än må ha gått till, sluppo ut ur engelska hamnar och anställde ödeläggelse. Alla dessa fartyg, enligt amerikansk logik, sjöröfvarfartyg, som på ett beqvämt och billigt sätt skulle hjelpa England, uppräknas nu. Hvafje kapares historia framställes med minutiös noggrannhet; man får veta hur många amerikanska fartyg de satt i brand, hur många laddningår de hafva tagit, hur stor indirekt skada de hafva tillfogat Unionens handel, och det bevisas, att England med afsigt blundade, då de utrustades. För att ytterligare ådagalägga i hvilken grad England svek sin pligt, göres en framställning af huru Belgien, Frankrike, Nederländerna, Portugal och andra stater betedde sig under inbördeskriget. Ala dessa makter gåfvo icke Unionen anledning till några klagomål. På här anförda fakta grunder Amerika sina fordringar om skadeersättning, hvilken fördelas på följande sätt: 1) För omedelbara förluster genom nordamerikanska fartygs förstörande af sydstatskapare; 2) För de omkostnader Unionen ådrog sig i och för dessa fartygs förföljande; 3) För de förluster, som uppstodo derigenom, att amerikanska kofferdiskepp måste ställas under engelsk flagg; 4) För fartygsassuransernas fördyrande; 5) För krigets förlängande och den stora förökning i utgifter,