föreställningen se hans stångpiska när jag vill, hur hon hängde öfver ryggstödet på stolen. Köpesumman för gård och grund var lemnad till domaren Haynes, sade han och sjelf hade han kommit för att i mina egna händer öfverlemna en skriftlig försäkran att jag skulle få bo qvar här, så länge jag lefde. Den der Haynes var en stor skälm! Han fodrade sina egna fickor väl, under det att han gjorde upp räkningen med din salig fars borgenärer. Mor, mor, rätt nu är eftermiddagen slut. Hvar lade ni då ned papperet? I mitt bästa tåskrin, svarade gumman med säkerhet. Alla mina papper som jag velat förvara, har jag lagt der och ingen annan än jag har haft nyckeln dertill. Samma dag, sedan jag låst undan papperet, kom Jonathan Drew in för att säga mig att pengarna hade blifvit betalda, — han visste ej då att hans herre redan varit här. Jag berättade för honom om det löfte jag erhållit och han svarade mig att det ej var någon nyhet för honom. Squire Honeythorn hade sagt Drew att han ämnade gifva mig en dylik försäkran. Har ni sedan dess sett papperet? Ja, många gånger. Jag har tittat på det, då jag för andra pappers skull öppnat skrinet. Vill ni låta mig få leta, mor? Kanske ligger det ändå der. Mrs Barber blef litet stött och frågade om Mary ansåg henne vara ettsådant barn, att hon icke kunde nyttja sina ögon, men slutligen samtyckte hon. Skrinet, en gammal lackerad, japanesisk tekanister, hade som den förnämsta prydnaden stått midt på spjellkransen i förmaket, så långt tillbaka som Mary kunde minnas. Hennes uppmärksamma, mörkgrå ögon genomforskade