att innehållet ej skulle brännas vid, och sjönk ned på en träpall samt dolde ansigtet i händerna. Mary såg snarare otålig än deltagande ut. Att nödgas lemna det hem, der jag har lefvat hela min tid! Att se mina saker äras ut, — kanske säljas, ty hvar skall jag göra af dem? — mina pannor och skålar som jag har hållit så blanka som silfver! Och min stackars ko, hönsen, grisen! — Barn, jag ville vida hellre att det höga herrskapet tog mitt lif med ens. Hör nu på mig, mor, sade Mary, hvilken aldrig tyckte sig ha tid att öda bort en enda minut på känslosamt deltagande. Detta papper finns här i huset, eller borde åtminstone göra det; och finns det här, så måste ni skaffa reda derpå. Först och främst: hvar lade ni det? Ja, hvar lade jag det? upprepade modren, hvars tankar nu voro sysselsatta med andra ämnen. Då jag denna morgon såg efter i dragkistan — hon skall gå bort jemte allt annat, Mary! Ve, ve mig! Försök nu att minnas hur det var, mor, sade dottern och stötte paraplyens dobbskol helt sakta mot golfvet; bijud till att föra ert minne tillbaka, ända till den tiden då ni fick papperet. Hvem kom hit dermed? Hvem som kom dermed? — jo squire Honeythorn sjelf. Han kom in här i köket, och satte sig i din salig fars egen ländstol. Jag kommer så tydligt i håg att jag i var ledsen, emedan jag inte hade på mig min bästa, svarta klädning, — fin bomba-: sin efter två riksdaler alnen. En skicklig! sömmerska i Worcester hade sytt... Hur var det med mr Honeythorn, mor? inföll Mary som ville föra gummans tankar till ämnet. Jaså, — jo, han kom in — jag kan i