NIO LLSLIUBAÅAP OCM TOLD bete, 1 Haphe OLYCE coh sådan persons kännedom af det menskliga hjertat, kaus skicklighet att genomskåda till ochi med de spetsfundigaste undflykter öch konst grepp. vi förvånas deröfver, att han kan från år till år ihågkomma om det ock vore det allra obetyäligaste, blott för att försäkra sig om ett spår, och att han, genom att blott kaste en bilck på omständigheterna, likasom kän hbesvärja dem, så att de afgifva förklaring mot den skyldige — intet är för ringa för hans uppmärksamhet, för såvidt det kan bidraga till att belysa hans uppfattning af brottet. Vi beundra en sådan öfverhetens tjenare, när vi se honom outtröttligt hålla ut med en, såsom han säger. riktigt förhärdad och genompiskad skälm ech sluiligen lyckas att frånrycka honom skenet och göra brottet uppenbart. — Skulle det nu icke vara lika så tillfredsställande, lika så fängslande att i motsatt yfte hålla ut med ett. såsom det tyckes sällspordt nedrigt beteende öch derigenom lyckas upptäcka, att det var något helt annat eller åtminstone icke så illa menadt! Låt den af staten förordnade domaren, låt rfätlvisans tjenare arbeta för art upptäcka skuld och brott; vi öfrige äro ju hvarken kallade till det ena eller det andra, men deremot af Gud kallade till kärlek, alltså äfven till att medelst en förmildrande förklaring öfverskyla syndernas mångfald. Tänk dig en sådan kärleksfull, af naturen utrustad med åe herrligaste gåfvor, hvilka hvarje domare skulle afundas honom, men dessa gåfvor blifva samt och synnerligen ällvända med en ib ver och en rängning, af hvilka en domare skulle hafva för att öfva sig i den konst och för att utöfva den konst. den uttydningskonst. som med tillhjelp af förmildrande förklaring ötverskyler syndernas mångfald! Tänk dig hans rika, hans i ädlaste mening välsignade erfarenhet: huruledes han har kännedom af det menskliga hjertat; med huru många märkvärdiga och tillika så rörande förnållanden han har haft att göra, i hvilka det dock, huru förvecklad saken än syntes honom, lyckades honom att upptäcka det goda eller åtminstone något bättre. emedan han länge, länge hållit sin dom sväfvande, tilldess, ganska riktigt, en liten omständighet kom i dagen, som hjelpte honom på spåren: huroledes han, genom att raskt och djerft kasta hela sin uppmärksamhet på en helt annan uppfattning af saken. har haft lycka att upptäcka. hvad han sö huruledes han, genom att riktigt fördjupa sig i en menniskas lifsförhållanden. genom att skaffa sig de noggrannaste upplysningar om hela hennes personlighet, ändtligen segrade med sin förklaring! Alltså -han kom saken på spåren-, -han hade lycka att finna hvad han sökte-. han segrade med sin förklaring... — Ack, är det icke besynnerligt! När dessa ord läsas ntan sammanhang med det öfriga, skall nästan hvarje menniska ovilkorligt komma tt tänka på. att frågan är om att upptäcka en förbrytelse: så mycket närmare ligger det oss alla att tänka på att efterspana det onda än att söka komma det goda på spåren. Se, staten förordnar domare och rättvisans tjenare för att efterspana och straffa det onda; föröfrigt ingår man föreningar. för att, hvad ju också är berömvärdt. lindra armod. uppfostra faderoch moderlösa barn, frälsa fallna; men till detta sköna företag — att genom förmildrande förklaring få en, om ock aldrig så liten, dock liten makt med syndernas mångfald — dertill har ännn cke någon förening bildat sig. Ls Den sanning, som genom dessa Kierkegaards ord kraftigt och lockande ställes för ögonen, har nu en tid bortåt, stått för insändaren såsom uppfordrande och påskyndande till efterföljd med afseende på ett särskildt fall och emedan uraktlåtandet af denna skyldighet i hvarje ögonblick blir en ny skuld, som bebådar olycka, och hotar med ondt samvete, måste han bryta tystnaden och för en stund utbedja sig läsarens uppmärksamhet rörande en menniska, som befinner sig utblottad på allt och sedan 2 årtillbaka tecknad med brännmärket ärelös — Fröken Helga de la Brache, Dei fordran. som uppställes i Kierkegaards belysning af ett den kristliga kärlekens väsentliga drag, skulle ins. illa hafva uppfattat. om han, såsom en speciel tillämpning deraf på föreliggande fall. inskränkte Ör till att påpeka eller ock hufvudsakligen framhöll den akt af kärleken, som genom förlåtelse öfverskyler en skuld och sålunda på visst sätt borttager något, som dock icke kan nekas vara synd. Hade nu inändaren den öfvertygelsen. att i detta fall den sida af kärleken, som kallas förlåtelse. antingen uteslutande eller dock i första rummet, borde tagas i betraktande, skulle han ej underlåta att fästa uppmärksamheten såväl på det der inseglet för ac förlåtande sjelf, att han verkligen efterskänkt allt, nemligen den vänliga, kärleksfulla sinnesstämningen, som ock på den der underpanten, som påtagligast förvissar den andra parten om förlåtelsens verklighet, det är: käreksbevisningen i ord -eHer handling. Under samma förutsättning skulle insändaren påminna om den gamla satsen, att förlåten synd är hatad och oförlåten älskad samt att en oförskylld godhet, den må nu tydligt hafva framträdti hvilken form som helst. någon gång visade sig kraftig att framkalla eller, om så får sägas, framälska känslor och en stämning. som genom hvarje annat medel troligtvis skulle hafva uteblifvit. Emellertid — så sannt ock allt detta är — var det ej denna kärlekens yttring, som insändaren nu ville betona, om han ock gerna erkänner, att den är oumbärlig och i alla förhållanden bevisar sig såsom omistlig. Det är ju klart, att irleken. såsom ett sanningens barn, icke vill hafva det sken, att den förlåter, derest i dess ig och såsom föremål för dess verksamhet en företeelse, t. ex. såsom den förevarande, träder till mötes, som ännu icke. oemo ligen och till full evidens, blifvit bevisad såsom Drott, och hvars antagande såsom sådant blott vunnit en större eller mindre grad af sannolikhet. Nu är det kärlekens uppgift — inkommensuravel med insändarens förmåga, som icke vill usurra ett namn och en egenskap, som han blott vå omätligt afstånd skymtar — att ådagalägga, utt både de i öppen dag liggande fakta och anIra dunkla, ännu outredda omständigheter icke örbjuda en sådan förklaring. som öfverensstämner med kärlekens art, om hvilken det är sagdt, utt den hoppas allt, tror allt, på samma gång om den är något helt annat än lättrogenhet. Progen i sitt kall och uppfinningsrik, när det) ler att uppsöka en ljus punkt, söker den då att man alls icke gör något intrång på saningens område genom ett annat antagande än : let att se allt vart, t. ex. genom en sådan ippfattning af fr ken de la Brache, att hon ti-:! ligt i barndomen insupit den olycksdigra företällningen, som sedan så småningom öfvergått lästan till axiomatisk visshet, eller ock, att hon inder en sednare tid på ett eller annat sätt fått), jenna inbillning, som slutligen blifvit — en mani. Detta vore ju alls icke osannolikt. ty nästan enl. war har någon gång kommit i någon slags ge-li nenskap — förmedlad genom synsinnet eller örseln — med personer. som haft de mest be-l ynnerliga. ja, vidunderliga föreställningar, utan tt för öfrigt visa det ringaste tecken till sinnes-! ubbning, och som kanske i en viss riktning utecklat en ovanlig energi. Vidare glömmer käreken ej att föra oss till minnes. att någon gång ekommit sällsamma. outgrundliga fenomener . ex. en Svedenborg. hvilken man väl ej. åtmintone i vänlig mening. får kalla en bedragare. Ja, äfven i våra dagar torde någon hafva sett llräckligt för att ej betvifla tillvaron af vissa emoniska naturer, hvilkas rätta uppfattning och ;rklaring icke torde ligga inom den menskliga ynkretsen-. För att göra saken rätt vigtig och ärgående (jam proximus ardet Ucalegon-), pe-!1 ar den äfven på åtskilliga psykologiska gåtor, om tinnu stå olösta inom ens eget inre... I sammanhang med det sagda framställer sig 4 jelfmant den frågan: I hvilken grad är hon för wraranda hanen Hivar aln fiva Id tm llavt fn