Aftonbladet – 2 januari 1872, sida 2

ntet som vitnade härom, ehuru hans testanentsexekutor noggrannt sökt derefter. Jonathan Drew sade mrs Barber rent ut, att ett sådant papper aldrig funnits annorstädes än i hennes inbillning; enkan hade derpå genmält att icke blott papperet fanns, men att Drew visste derom lika väl som hon, han hade nemligen haft väl reda derpå, vid den tid då det gafs henne. Men huru mrs Barber än letade efter detta papper, var det henne omöjligt att få reda derpå; hon hade förlorat eller förlagt det, såvida hon någonsin hade egt detsamma. Sålunda sted nu affären och enkan hade ånye fått on uppsägelse att flytta till Maria Bebådelsedag, som var nära förhanden, Hela saken hade länge smått förtretat sir Dene, ja, han började känna sig på allvar retad. Fullt öfvertygad, dels af Drews ord, dels af brist på bevis, att den påstådda rättigheten aldrig blifvit enkan Barber modgifven, kunde han ej inse att den gamla, envisa gvinnan borda tillåtas motarbeta hans planer, Den ona bostaden var utan tvifvel lika god för henne som den andra. Ännu hade baroneten dock icko kommit till ett bestämdt beslut; just för att vinna detta, stod han nuder och talade med sin son och med Drew. Squire Ardo bade af en tillfällighet kommit gaende. Det skulle vara gjordt på ett par månader, hela arbetets, utbrast sir Dene lifligt med armarne stödda mot staketet, och såg bortåt byn. Se, mr Arde, det ser ju knappt ut att vara mera än ett stenkast. Och intet annat hinder än det der gamia trärncklet! tillade Jonathan Drew. Geoffry lät tankfull blicken från sina vän liga, blå ögon flyttas hit och dit i landskapet. ökulle det ej gå an, min fars, sade han och pekade till höger, att låta vägen draga sig några famnar åt sidan? då kunde stu gan få stå qvar Nej. svarade sir Dene; vägen skal gå rak eller också inte als anläggas. Hellre ön att göra den nya vägen kra kig som ett hundben mr Geofftryr, pad