Aftonbladet – 30 december 1871, sida 2

nu om — må hvar oeh en föreställa sig hans förvåning, — den unga ladyn stod och ret. g Dyraste Barbara, rade lorden, odu gör mig så bedrötvad med dina tårar. Låt mig gråta; Richard; jag har varit så stygg, så orättvis emot dig — jag skulle inte förvånas äfven om du hatade mig. Jag älskar dig mera än någonsin, Barbara. Vill du hedra mig med din hand? Nej, jag kan ej vara så sjelfvisk; du är värd hundra sådana som jag, och här har jag gått och vågat behandla dig de haut en bas! Barbara! jag sörjer intet grand öfver fe som har varit; denna stund ersätter allt.o Nåväl; jag vill bli din bustru, Richard. Men låt mig nu gå; jag måste vara allena; jag måste säga till hafvet huru orättvis jag varit och huru lycklig jag är. Och då du åter ser rig, skall du aldrig mera få anledning till missnöje med din kusin Barbara.n Hon var ganska bestämd häri. Hon hade gn dårskap och hans förtjenster att tänka på, sade hon; men hon lofvade att taga återvägen genom Newhaven der han skulle få hbjelpa henne upp i hennes vagn. De båda älskande skildes således för en stund och Ipsden återvände med af sällhet klaprande bjerta till Newhaven, Han fick ej försumma sin gäst på frukosten. Under tiden hade ett kortare och mindre gladt möte egt rum mellan Leith och ofvannämnde by. Gatty hade en säker förkänsla af att han skulle träffa sin förlorade älskarinna, och så gick det, — vid en krökning på vägen befann han sig midt för Christie och Johanna. Den senare nickade åt honom, men Christie låtsade icke se honom; då de kommit förbi hvarandra, vände ban om, Christie, sade han,