Aftonbladet – 30 december 1871, sida 2

Lady Barbara rodnade änds till tinningen. Dessa två voro så upptagna af sitt samtal, att de ej hade märkt en främling, förrän han var ända invid dem. En gammel sjöman bade redan några minuter stått och granskat lord Ipsden; nu närmade han sig med mycken rättfram hjertlighet och utropade: Räck mig er hand, sir, — räck mig er hand, vore pi också två gånger en lord. Jag kunde inte tacka er, innan j:g fått briggen riktigt i hsmn och då var ni redan borta. Men nu har j:g ändtligen fått reda på er. Ännu ett handslag, eir! Stor ekada att ni ej är sjöman i stället för lord. Men jag är en sjöman, sade Ipsden. Det är ni, och den som duger ändå. Men rent ut sagdt: aldrig vår vi så nära att helsa på hos aborrarne, som den dagen ni bjelpte gamla Tisbe. Gamla Tisbe!. Acklo inföll lady Barbara. zKommer pi ihåg, kapten, den der lilla nätta krängniogen ät loveart då vi förde henne rundt? sade lorden. O, Richsrd! sade lady Barbara. Ja, och hur den gamla skutan rullade under våra fötter, norr om brohufvudet. Den stunden var hon inte värd så mycket som ea gammal tvättskål,, tillade kaptenen. En besegrad fara biir ett nöje, gir, yttrade lorden. Sjökaptenen tog af sig hatten och tiliade med sann rörelse: Gud välsigne er, sir, och gifve er många lyckliga dagar, er och den vackra unga missen som står vid er sida. Ursäkta att jag upptagit en tid som på apgenämere vis kunnat användas. Och dermed vavkade Tisbes kapten bort. Under ifvern af sina gemensamma minnen med honom, hade egaren af yachten för ett ögonblick glömt lady Barbara; han såg sig