Aftonbladet – 29 december 1871, sida 3

såg honom taga hennes hufvud mellansins händer och kyssa henne på pannan och hor log vänligt åt främlingen. Gatty kände sig på väg att förlora san sen; under några sekunder blef det svart fö hans ögon; då han återfick besinningen — voro de borta, Han skyndade en genväg för att möt: dem; Christie var ej mera dor, men främlingen kom ensam emot honom! TOLFTE KAPITLET. Då Christie lemnat Gatty och hans mor hade hon gått till sitt hem. Der var öde och-tomt; hon kunde icke gråta; henne: bjerta kändes så tangt, som om det varit a bly — hon förmådde ej stanna inne; en inre oro dref henne ut och ned till sjöstravden der satte hon sig och blickade ut öfver vattret, men vare sig att hon såg utåt sjön elle: ät landsidanp, så tycktes allt vara olika mo förr, — hon såg saker och ting, somliga rörd: sig, andra voro stilla, men lifvet var slut syntes det henne — hennes kärlek var förlorad. En timme hade hon suttit i denna hemsks själsdomning, då en i sig sjelf obetydlig till dragelse gaf henne förmåga att gråta. En spelman gick förbi, och efter vanligheten spelade han på sin fio!; Christie hörde musiken som i en dröm, tills han hastigt började en engesk melodi. Det var der samma, etter hvilken hon första gången hade dansat med Charles Gatty. Hon satte händerna för ansigtet och gret Medan hon under tårar och snyftningal vaggade af och an, kom lord Ipsden. Har stannada. Här fanns något i hans väg, — ett bekymmer att afhjelpa. Hvad ser jag! Christie Johnstone Hvar