Aftonbladet – 29 december 1871, sida 3

, Srbetare, med hvilka han icke hade någon mal Der rådde biand dem ett ständigt missnöje me lafiöningen, den de ansågo otillräcklig; tröstlö häröfver sammankallade ban dem slutligen en äg och tilltalade dem med ungefär följande ord: S som mitt arbete nu bedrifves gå både ni och ja under och jag är derför betänkt ati både i ege och edert intresse afsätta af vinsten 2å och så sto andel, sedan jag för egen räkning aftagit den summ som jag anser böra vara godtgöreise såväl för mi större yrkesskicklighet, som för det kapital jag rörelsen nediagt.. Han gjorde så och hade efte förata årets slut den glädjen, ats kunna lemna sin arbetare en så pass stor utdelning, att den för e arbetare med en årsförtjenst af 1000 francs belöpt gig till icke mindre än 250 å 300 francs. Förhål Jandet mellan honom och hans underlydande va sedermera städse det bästa och belåtenbeten p båda sidor stor. Sådana exempel äro storartad och innebära de största framsteg på den väg 805 leder till en arbetarnes förbättrade ställning, hvar för det ock är att hoppas, att de alltmera skol vinna efterföljd. Derför fordras dock i främst: rummet, att arbetscheferna äro omgifna af kraf ter, till hvilka de kunna hysa fullt förtroende ast arbetarne äro inom sig eniga och förståndiga samt att de icke sträcka sina anspråk på delak tighet i vinsten utöfver hvad rätt och billighe medgifva eller så, att kapitalbildningen derigenon hämmas, Det blir naturligtvis alltid arbetsgifvsren ensak att vidtaga dessa åtgärder, men arbetaren ha i sin makt medel att dertill uppmuntra honom blott han förstär rätt begagna dem, och dessa ärc flit och redbarhet. Sedan bör det blifva honor en hederssak, att visa, det han verkligen är värdig att åtnjuta de ökade förmånerna. . Dessa äro några af de sätt, hvarpå man i se nare tider sökt att höja arbetets värdighet och göra arbotet mera afkastande samt derigenora upp muntra de klasser, hvilka äro hufvudsakligen be roende af sina hånders verk, att höja sig i sed lighet och rättrådighet samt eftersträtva den in telligens, som gör arbetaren mera produktiv och hans arbete mera begärligt. Men vi må väl komma i håg, att det första vilkoret för att något slags yrkesverksamhet skall bära sig, är aktning för egendomen; ty, om igke egendomsförvärfrandet kan sägas vara menviskane mål här i veriden, så är dock egendomen ett vilkor och medel för uppnåendet af kenneg bestämmelse, som vinnos derigenom, att hon gör sig till herre öfver de timliga behofven, icke på det sättet, att hon undertrycker dem, utan så, att hon förskaffar Big tillräckliga medel för deras fyllande. Dot är visserligen rätt att tala om försakelse och lidans? så som något, hvilket ligger inom hvarje menniskar lott, men det är icke vackert eller menskligt att säga, att försakelse och lidande med nödvändighet måste vara hennes lott. Gud har gifvit oss krafter, tillräckliga att öfrerviona eller åtminstone mildra verkningarne af hvad som är ofördelaktigt för os3 och som motverkar upparbetandet af våra högsta förmögenbeter, hvilket åter icke kan ske om vi ej lefva i tryggbet för nöd, ty nöden för i giva spår lidandet och det kan icke nekas, act li dande: i många fall är gifven avledning till elände och broit. Såledez framföralit aktning för besittningsrätten! Om vi skulle frånkänna menniskoraa rättigheten att besitta och bruka, hvad de genom sitt arbete eller på annat rättrådigt sätt kommit i tpjutande af, såsom åtskilliga socialister och komrazanister sökt göra, och sedan derur droge konseqvenserna, kunde vi komma derhän, att det borde förbjudas hvar och en menniska att af sia tid eller sitt arbete eller sitt bjerta gifra åt sin Bon, fader eller broder större andel, än hon mäktade tilldela hvar och annan sin medmenniska. Jn sådan inskrånkviog i den fria viljan låter dock icke tänka sig och försök i den riktningen måste derför ovilkorligen misslyckes. En praktisk följd af de nya samhbällslärorna är dessutom, att det skulle blifva en rena omöjlighet för någon att höja sig utöfver den allra uslaste existens Om vi se på värdet af den fasta och lösa egendomen inom ett land, skola vi nemligen finna, att det utgör en försvinnaude del af allt det samtliga arbetsvärdet, sora erfordras för befolkningens drägliga uppehälle. Det har blifvit beräknadt i åtskilliga länder, först i Frankrike tror jag, att den fasta egendomen i kela landet icke skulle vara värd mer än ett års arbete. I Sverige likasom i andra glest bebodda och föga odlade länder med ringa kapitaltillväxt, gtåller sig förhällaudet något annorlunda och det kan vara intressant nog att på närmare håll skärskåda det. Den fasta egendomen bär i landet har blifvit uppskattad till ett värde af tvåtusen millioner riksdaler. Fördelas denna summa på hela folkmängden, skulle kvar och en få åtnöja sig med en spottstyfver af omkring 500 rår; i sanning ett allt tör ringa kapital för ati det skulle kunna med fördel placeras i något jordbruk. Hvad kapital, och arbete tillsamman afkasta i Sverige är icke med visshet kändt. Den beskattade inkomsten uppgår efter bavillningen till 120 millioner rår om året och lika rycket torde man kunna antaga den obeskittade inkomsten till; eåledes skulle den på sin böjd uppgå till omkring 300 millioner riksdaler pr år. Vid fördelning af denna summa på hela antalet af landets invånare, skullo hvar och ena erhålla blott en obetydlighet, eller 60 riksdaler, hvilken gumma långt ifrån lemnar den afkastning, som fordras för att ea person derpå skall kunna lifnära sig. Dessa beräkningar, kom dock ieke kuona läggas till grund för bestämmandet af nationalförmögenheten, visa hvart försök att fordela den fasta förmögenheten i ett land på samtliga dess inbyggare leda, nemligen derbän att hvar och en får för litet men ingen nog för att kunna afhjelpa det allmänna eländet. Men det vore icke nog med blott en fördelning, ty då den ena sparar och den andra förstör, är det klart att olikhet genast skulle uppkorama, hvilken endast genom en ny fördelning kunde utjemnas. Hvem skuile för resten verkställa fördelningen. Kanske staten skulle sitta såsom en skiftare och passa på, för att, så snart någon förökat sin egendom, beröfva honom hvad han förvärfvat? Det vore i sanning en snygg och långtifrån afundsvärd uppgift. Man har i allmänhet föreställt sig, att staten bör lägga sig i alit, ju mera desto bättre. Jag tror att det rättasie staten kan göra är, att se till huru Jångt dess befogenhet sträcker tig, ty erfarenheten har lärt, st det alltid gått på sned, så snart statsmakterna lagt sig i arbetsvinstens fördelning. Följden har i de flesta fall blifvit den, att de i stället för att uppmuntra fliten och redbarheten framkallat lättja och bedrägeri. Dessa försök batva emellertid allesamman utgått från den grundsatsen, att staten bör förhindra, det någon saknar hvad han för sin tgen och sin familjs uppehälle oundgängligen behöfver I sådant syfte bestämdes omkring år 1760 i England en fattigtaxa, efter hvilken fariljfadren i förhållande till familjens storlek erhöll understöd af staten. Ökades familjen, steg också anslaget i samwa proportion. Denna anordning hade till följd, att arbetspriserna — nedtrycktes emedan arbetsgifvarne iunno det beqvämt att låta staten draga försorg om deras arbetare. Så går det alltid, när man örsöker reglementera för en verksamhet; man rinner det dåliga resultatet, men gör det omöjligt tt vinna det bästa. Samma är förhållandet med de bestämmelser, gom kommunisterna sökt göra sällande och som vunnit erkännande inom visoa urbetareföreningar, att nemligen alla arbetare skola bafva lika aflöning, oafsedt arbetets godhet. Jag vid nu till slut erinra om, huru menniskans ott ständigt förbättrats. Det är icke vår bestämnesa att i armod och nnder ständiga fäörsakelser