Aftonbladet – 29 december 1871, sida 2

sade han lugnare, förlåt mig! Viäreallena i vetiden numera. Mrs Gatty hade segrat, men hona kände djupare ti:l hvad pris Bon gjort detta, än hon hade glädje öfver sin triumf. Besynnerligt! Under några minuter erfor hon mera själsoro än sonen. Hon var dock en qvinna och kunde derför bättre mäta djupet i en qvinnas hjerta. Hon insåg buru bittert hon hade sårat den, som hon nu var tvungen att högakta. Ohbarles hade deremot en ti varit så marterad, så oviss om hvad han borde göra, att vissheten var en lindring. No, då hans mor sagt skiljens,, då Christie sagt Låt oss skiljae, så var åtminstone afgörandet taget ur bans händer och han kände ett underligt lugn. I detta tillstånd fortfor han att befiona sig en lång stund på hemvägen och han talade med modren om sin konst, det enda föremålet för hans intresse numera; men sedan de fått tio minuter, blef han tyst och tankspridd. Christies bleka ansigte, hennes. sorgsna lick, då det ädelmodiga anbud hon gjorde tillbakavisades med köld — allt fyllde hans själ med samveteqval. Ur stånd att uthärda detta och ej vägande tala med sin mor härom, slet han hastigt sin arm lös från modrens och sprang med vild hastighet tillbaka till Newhaven. En gång såg han sig tillbaka; der stod modren och höjde ångestfullt sina händer mot himlen: Då Charles kom till Newhaven, kände han sig lika .bedröfvad för sin mor, som för Christie. Han skyndade till den senares hus, men fick der höra att hon var nere vid sjön; han sprang dit. Först blef han-henne icke varse, men då han såg sig omkring; stod hon och talade med en ung herre. Gatty trodde icke sina egna ögon; — han såg Christie Johnstone kyssa denne mans band, ha