Aftonbladet – 29 december 1871, sida 2

du åter är min son, eå faller Jag ned på denna sand och — Så må Gud förbarma sig öfver mig, t hellre vill jag 82 hela verlden fördömd i all evighet, än jag sviker mitt ord till den ädlaste bland skapade varelser. Han var ursinnig. Då en vekbjertad menviska drifs till förtviflan, blir hon vildare än den starka. Det var Guds nåd att hvarken mor eller eon bade tid att säga ett ord vidare. Medan de så stodo midt emot hvarandra med flammande bligkar och färdiga att yttra ord, sin ktnde gilfit dem anledning till ånger och vämelee för hela lifvet, stod liksom hade on stigit upp ur jorden, Christie Johnstone mellan dem. De ord som Gatty hade yttrat, och ännu mer hans villrådiga sätt hade väckt hennes tppmörksamhet, Hon beslöt att förvissa sig om sanna förbållatdet och hvart enda ord som talats, lade hon hört Hon stod mellan mor och son med hög buzet hufvtäd, bleka kinder och blixtrande ögon, medan de förvirrade och falla af blygsel sänkte sina blickar root marken. Låogsawt höjde hon sin venstra hand, drog en riog med gnoistrande :ubiner från fiagret; lät den falla på sanden och gick, tyst som hon hade kommit. Mrs Gatty och sonen sågo på hvarandra förstummade al öfverraskning. Efter en stund böjda den obevekliga, gamla qvinnan sig ned, tog upp ringen och trots en viss liten rysring, hvari den unga flickans högsinnade sorg bade försatt henne, sköt hon ringen på sitt fioger och sade: Jag skall gömma honom åt din brud! Ni skall få lägga honom i min kista, svarade sonen, så kallt, så bittert och strängt, att hang mors hjerta började bäfva. oModero,