Aftonbladet – 29 december 1871, sida 2

mande käftighet som är vanlig för en perbon mod vek karakter, bfordra det inte af mig; ou har jag fattat mitt beslät. Jag vill inte utföra den skurkaktiga, hjertlösa, otacksamma handling, som ni redan länge har hetsat mig tills . lg 1 Åkta dig, Charles! tag dig i akt!. sade den gamla frun, darrande af sivnesiörelse, ty detta var en ny ton, som sonen tog sig emot henne, Du fick bärom dagen min välsignelse och du såg hvad som töjjde derpå; frasta mig ej nu att förbanna en pligtförgäten, ölydig och ötacksam soh , Det må gå som det kano, svarade han utom sig. Huru jag än gör skuile en förbannelss hvila öfver mig! Jag satte min ring på hennes finger, jag räckte upp min hand och svor vid Gad ztt hon skulie bli min hustra. Hon har min nå och min ed; inte ens för min mors skull, ämnar jag bli en mes nedare.n Din rivg! Dock inte den ring med rubinerna som jag tog af din döda fars hand och satte på din — iate dena! inte den?. Jo, jol den är det! Och lefde min far, såg han henne och kände han horu god hon är, så skulie ban ha miskund med mig, men du har intet förbarmande, moder. Jag kunde nte trott det, mon du bar det inte och derför går jag nu min egen väg. I morgon gifter jag mig med Christie och gör dermed ett slut på all denna sårande oförrätt mot en ngel. Jeg är henne inte värd, men i morson blir hon min hustru. Farväln Stanna! sade den gamla qvinnan med en örfärlig röst. Hör mig, innan du för allid bryter bandet till mig, till din mor som lott har lefvat, försakat och sträfvat för litt bästa, Om ringen inte är af denna ge-l: aena qvinnans finger inom en half timme och