Aftonbladet – 29 december 1871, sida 2

de lif ni räddst ute på sjön gsnom er djerf. het och er skicklighet. Skall ej detta vars bättre än att hälla en sådan helvetes eld ge. nom strupen, som skulle stjäla bort ert förs ständ och göra er till en ringaktad man ? Jag kommer, mitt lamm, sade den rår sjömannen. Ej en droppe bränvin skal denna dag komma i min mun. Och dermed följda ban Christie och satt den dagen vid hennes härd. Följande dag ämnade Christie gå in till Edinburg med sioa förvärfvsde åttio pund, då hennes vän Johanna kom in och lät henne veta att Gatty jemte sin mar, på hamvägen från Leith, just nu kommo gående genom Newhaven. Christie skyndade att taga sina åttio pund, kastade en hastig blick i en spegel, knappt större än ett ostrooskal, och gick ut. Hå! hura belåten den gamla frun skall bli ät stt en flicka kan tjena så mycket pengar en morgonstund., tänkte Christie. Vid äsycen af mor och son, tog Christie upp banksedlarne och sade med purpur på kinderna och strålande ögon: zCharlie, da skall inte behöfva gå i häkte, här är penger!s Hon räckte honom dem med båda händer och med en blick af obeskrilig ömhet och blygsamhet. Ianan sonen hann yttra ett ord, räckte likväl mrs Gatty ut handen, sköt tillbaka Christies arm icke häftigt men med mycken köld och yttrade med afmätt höflighet: Vi äro er mycket förbundna, men min sons egen talang har befriat honom ur hans iråkade lilla förlägenhet. ra förnäm man har köpt min tafla,, sade atty. ör huadrafemtio pund, tillade den gamla frun i afsigt att riktigt åskådliggöra skilnats