erhöllo visshet om pension åt sina enkor och gingo derpå att hemta sina sydvester. Vänta, sade lord Ipsden, skrifvande; till Christie Johnstone, som en gärd af aktning för hennes karakter, ettusen pund. Far inte meds, sade Christie, ack, nädig herre, lar inte med ! Vill du låna mig pappa Johnstones kavaj och sydvest, min vän ? Christie skyndade in efter det begärda. Förvirrad af stormen och at en mängd ontredda känslor, utbrast Saunders med halft gråtande röst: Nådig herre, jag ber ödmjakast om mylords förlåtelse, men det blåser alldeles förskräckligt. Jost derför behöfver briggen vårg bjelpn, ljöd svaret. Var så god och far inte med, mylord; det kan vara godt och väl att fiskarena drunkna — det är så deras yrke, men inte ert, nådige herre, Saunders, hjelp mig på med rockep, Jahs, nådig herre., sade Saunders och var nu åter med ens den tjenstvillige kammartjeparen. Medan lorden satte på sig rock och hatt tillade han lognt: sOch skulle både Alexander Liston och jag drunkna och våra ben en gång drifva iland, så torde du få svårt, Saunders, att taga reda på hvilka som äro fiskarens och hvilka visconntens.. Dermed gick han. Kaptenen gu det nödställda fartyget hade varit svål på peogar, noraktlåtit att vid ön May taga lots och förtröstat på att anträffa nägon i närheten af Leiths hamn. Mist och storm hade emellertid kommit, han visste sig vaja i grannskapet af förliga klippor och till råga på allt, var hans fartyg läck efter en lång och svår resa, Såvida dertöre ej en lots