Aftonbladet – 28 december 1871, sida 3

svår sorg. Liston Carnie och hans son Willy ligga döda nere på Firths botten. Gud hjelpe oss!s sade Sandy sakta. Och, Sandy, hustrun hans vet af intet Ens hjerta kan brista vid att se och höra henne; ingen af oss kan berätta det för henne Ni, Sandy, som är äldste mannen här, ni skal göra det, — säg, vill ni det? Nej, det gör jag inte.x Ack, jo; ni är känd för ert mod, ert manliga bjerta. Ni kommer nu från en strid med sjö och storm. Sjö och storm, — det är bara skräp! ropade han föraktligt; odem är jag van vid; men att se en qvinna i ansigtet och söga henne att man och son äro d:unknade — nej, dertill sviker mig modet. All vidare tvekan tog nu slut, genom ankomwsten af en person, som infunnit sig just för att utföra det uppdrag alla fonno så svårt. Det var församliogeos pastor. Han vinkade med handen; Jag vet, jeg vet allt, sade han med djupt allvar. Hvar är hustrun? Hon kom just i detsamma ut genom sin dörr, för att köpa något i kandelsboden midt emot. Beeny, sade prester, jag har sorgliga underrättelser åt dig. Hvilka då? svarade hon kallt; är det ett dödsfall?. Så är det! — Ett oförmodadt och smärtsamt dödsfall, men jag måste säga dig det i ditt eget hus.. Han gick in. Stor sak., sade qvionan tiil de närvarande; ,det kan inte vara någon närskyld, ty Liston och jag ba inga nära anhöriga. Meg, din lata slyna, skrek hon till sin tjensiflicka, som också stod sysslolös; hvad har du här att göra? Tror du inte männen skola vara buogriga, då de komma hem från sjön?, De skola aldrig hungra och törsta merax,